Småkul premiär för pistrockarna

Pistvakt & Pjäx Pistols

Plats: Nattklubben E, Skellefteå. Publik: 950. Längd: 65 minuter. Bäst: ”Ockelbo 300”, klassisk Spencer Davis Group-låt som blivit en hyllning till snöskotern. Sämst: ”Johnny B. Goode” är tjatig, hur man än förnyar texten. Fråga: Varför sjunger de inte bästa låten från cd:n, ”Man mä livslång längtan”?

Skådespelare som förverkligar sina rockstjärnedrömmar? Eller tv-kändisar som vill tjäna snabba pengar?

Det är möjligt både och gäller för ”Pistvakts”-gänget – men det är tveklöst ganska roligt?

Åtminstone på scenen, bör tillläggas.

Har lyssnat på just släppta cd:n ”Gaj å partaj” och där är det väl roligt högst en gång att höra rockklassiker försvenskas med texter om snöskotrar, hembränt, Stockholmsjävlar och olycklig kärlek.

Men på scen är det – faktiskt – något helt annat.

”Pistvakt” – Lennart Jähkel, Jacob Nordenson, Tomas Norström – startade som skruvad teater i Stockholm, blev tv-serie med kultstatus och, så småningom, miljonpublik, och är nu alltså rock ’n’ roll-turné, där majoriteten av gängets framträdanden äger rum på ”hemmaplan”, i Norrland.

Man kan håna skådespelare – både i Sverige och Hollywood – som försöker sig på en karriär som rocksångare. Man kan håna tv-kändisar som ”cashar in” på sina femton minuter i rampljuset (Ronny & Ragge, Hjalle & Heavy). Men Pistvakts-gänget passar inte riktigt in i någon av dessa kategorier.

De sjunger varken bättre eller sämre än andra. Poängen är att de inte ens försöker sjunga bra, utan ”gör sig till”, de sjunger med överdriven norrländsk dialekt.

Men de är ju – till skillnad från till exempel Ronny & Ragge – också riktiga skådespelare. Så de har naturligtvis total koll när det gäller mellansnack, när det gäller publikkontakt. Som inte minst hemma i Norrland säkert får en extra skjuts av att de blev lite hjältar redan när de alla var med i alla tiders mest framgångsrika svenska actionfilm, ”Jägarna”.

Har man sedan ett tätt och samspelt kompband och klassiska pop- och rocklåtar av Deep Purple, Animals, Status Quo, Roxette och Cher som grund för sina texter, kan det knappast gå snett.

Hade jag – som många i den mycket åldersblandade publiken – haft tio Norrlands Guld innanför västen, hade jag nog också sjungit allsång i Tom Robinson-låten ”2-4-6-8 Bäverhojt”.

Som nykter funderar jag i stället över varför så många kvinnor verkar gilla dessa karlar som hyllar ett mansideal som, vad jag förstått, delvis har fått ”storsen” att lämna Norrland.

Jan-Olov Andersson