Ett mörkt moln över sill & snaps
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden
Jahaja, så kom döden igen.
Döden. Dööööden.
Döden är mörkret när det midsomras.
Döööden.
Sur sak.
Döööden.
Jag tänker på Ingmar Bergman för den som undrar, ”Det sjunde inseglet” där riddaren Antonius (Max von Sydow) spelar schack med Döden (Bengt Ekerot).
En gång ringde en tjej – jag råkade vara på Slussen, men det är inte viktigt just nu – och hon sa ”Hej det är Dööööden” och jag förstod inte referensen för jag mindes inte den där gamla filmen men jag skrattade igenkännande och inställsamt och jag tror att jag lyckades ta mig ut ur situationen väl utan att hon genomskådade min brist på kulturell koll.
Men själva Döden genomskådar ingen.
Jag hade i dag tänkt att skriva om hur sociala medier fuckar upp våra liv och om hur vi hookar upp på meningslösheter (”It’s almost crazy to think that before twitter, all of this nonsense stayed in people’s heads”, som den legendariske komikern Bill Murray twittrade om Twitter på Twitter förra veckan – så meta, eller hur?) och om hur jag skulle ta en paus.
Men så kom Döden i vägen, igen.
Som Döden så ofta gör, Kata, Kata Kata.
Jag är en klar motståndare till Döden. Är du?
Är någon för Döden? Hallå!
Räck upp en hand.
Jag är för dödshjälp, men det är en annan sak.
Döden?
Den fete brukaren av olämpligt gods, snillet James Gandolfini, dog två dagar före midsommarafton och jag var aldrig riktigt nära, aldrig riktigt identifierad, inte som Per Bjurman eller många andra, men jag åkte turistbussturen i Tony Sopranos New Jersey och köpte autografer av Bobby Bacala och åt cannoli på gatan breve och såg alla avsnitt minst tre gånger och fann Tonys ångest, men inte hans stoppa-fiender-i-kartong-jargong, sympatisk.
Jag var något slags fan. Inte som Bjurman men pretty, pretty much up there.
Midsommaren blev inte som den borde ha blivit när Gandolfini dog och en gnällig krönika om hur jag bäst bör undvika narcissismen och dopaminkickarna i sociala medier och ägna mig åt pappaledigheten är, igen, så irrelevant.
Allt är irrelevant när döden knackar på din dörr.
Det där stämmer inte, men det känns så.
Allt är, egentligen, relevant medan vi lever. Arbetslösheten. Rasismen. Bostadsbristen. Skolorna. Bristen på solidaritet. Den dåliga smaken. Undermålig haloumi. Kass korv.
Men så dör en modern gud – en kändis vi tycker om – och jag bryr mig inte särskilt om små projekt som att undvika sociala mediers stress, press och enfald.
Jag behöver fundera på att leva.
Jag vet inte hur det är med er men varje gång jag somnar hoppas jag att jag ska dö i sömnen.
Fråga Fredrik
Hejduvaettagsen! Jag kan hålla med om att urvalet på listan till 75 % är rent förskräckligt men när det gäller Lundell tycker jag att dom har helt rätt. ”Längre inåt landet” är hans mästerverk, det bara kryllar ju av klassiker på den! Jag köpte ”Den vassa eggen” när den kom 1985, jag var nitton år, och älskade den utan förbehåll, spelade den dagligen i ett halvår. Och det är en väldigt låt- och textstark platta, men det som var top of the art produktionsmässigt 1985 låter åtminstone i mina öron apa i dag … och ”Den vassa eggen” var ju, på inrådan av Kjell Andersson tror jag, hypermodernt arrangerad på alla sätt. ”Längre inåt landet” däremot som spelades in low fi i en lada på engelska landsbygden låter i dag nästan ännu bättre än den gjorde när det begav sig.
Här följer de tio bästa svenskspråkiga albumen som gjorts: Reeperbahn – ”Venuspassagen”, Eldkvarn – ”Genom ljuva livet”, Ebba Grön – ”Kärlek & uppror”, Dag Vag – ”Palsternacka”, Lustans Lakejer, Gyllene Tider, Magnus Uggla – ”Den ljusnande framtid är vår”, Di Leva – ”Rymdblomma”, Jakob Hellman – ”… och stora havet”, Kent – ”Isola”.
/Jan Hermansson, Malung
SVAR: Du är barn av din tid, Jan! (Om ursäktar referensen.) Jag har fått 57 mejl om Sonics topp-100-lista, och om min diss av att de valde bort ”Den vassa eggen”. Det kvarstår som skandalöst.
Veckans ...
BABE. Maja Ivarsson. Bra ”Sommar” i P1 av The Sounds mäktiga rock’n’roll bitch. Premiären av Jonas Gardell på midsommardagen stark som en oxe också. Downhill from here?
DVD. ”Zero dark thirty”. Tungt, långsamt, kontroversiellt och ruskigt effektivt drama av Kathryn Bigelow. Lustigt, det är den sista scen jag sett James Gandolfini i. En liten roll, jag tycker han gör den medelmåttigt, men ändå.
ALT-ALBUM. ”Trouble will find me”, The National. Fortfarande, Efter tre veckor. Så lågmält sur. Årets.
VILA. James Gandolfini. Det såg ut som att han var gjord för rollen som Tony Soprano, men han var större än så. Ledsamt, han var för ung, han var 51. Det är jag också snart. Och du. Och du. Och du. Döden.
SLUTLIGEN. Free Edward Snowden! Carl Bildt, erbjud asyl, kliv upp gode man! Bli något extra. Bli din överklassbroder Olof Palme. Erbjud asyl!
AJÖKEN. NU är jag pappaledig. Vi ses i september.