Rebeller – om de inte skryter
Fredrik Virtanen om nöjesvärlden
Över 600 000 människor som satt vid tv:n i lördags valde aktivt bort Melodifestivalen. Vilka rebeller!
Men vissa av dem skröt med sin förfining. Mer löjliga är bara de som skryter med att de faktiskt ser Melodifestivalen.
En miljon människor som normalt sett inte tittar på tv en lördagskväll slog på apparaten i lördags. Sådan är Melodifestivalens dragningskraft. En miljon!
Totalt kollade hisnande 3,5 miljoner svenskar på Mello (jag skriver Mello för att det är kortare, förlåt).
De som inte tittar är högutbildade personer utan barn. Mello är en tydlig klassfråga. Den är för oss som äter tacos.
Om de mer sofistikerade människorna inte läste de nya översättningarna av Ernest Hemingways ”Och solen har sin gång” eller Gustave Flauberts ”Madame Bovary” i lördags utan faktiskt ville titta på tv hade de ett större problem än en sporthatare under ett olympiskt spel.
Alla kanaler utom SVT1 vet att de är förlorade så de sänder program som bara är snäppet roligare och marginellt dyrare än testbild.
Ändå: Klockan 20.00 förra lördagen tittade 170 000 personer på den brittiska komedin ”Benidorm” på TV4. 156 000 personer såg ”Jordens undergång”, action på Kanal 5. Runt 56 000 personer avnjöt ”Den lilla sjöjungfrun”, balett, på SVT2, och 37 000 svenskar såg ”The new normal”, reprishumor på TV3.
Vinnaren mot Mello var faktiskt lilla TV8 som visade ännu en repris av mysdeckaren ”Morden i Midsomer” som drog 178 000 personer.
Cirka 600 000 människor satt alltså vid tv:n och valde aktivt bort Mello, trots det saggiga utbudet att välja bland.
De måste verkligen avsky Melodifestivalen. De må vara humorlösa och kufiga men det är en vacker protesthandling, direkt rebelliskt faktiskt. De är outsiders, vill inte delta i detta tingeltangelsamhälles själsdödande barnkulturvärld.
Jag älskar att de finns. Jag älskar att inte alla lägger sig platt under denna enorma, våta schlagerfilt som kväver övrig kultur i landet under fem veckor och ger krogägare enorma hål i bordsbokningen varje lördag.
Däremot blir det löjligt när de koketterar med hur otroligt ointresserade de är av denna urfolkliga kultur. Äkta högstatuspersoner nämner inte ens saken. Men redan en vecka innan Mello dök de första tweetsen upp från folk som undrade hur man kunde göra sin twitterfeed schlagerfri genom att till exempel blocka hashtaggen #melfest. Samma sak under varje sändning, folk tjatar om att de inte tittar. De ville med det säga ”jag är minsann sofistikerad och har alldeles för god musiksmak för detta spektakel”.
De enda som är löjligare är de som skryter med att de faktiskt tittar – ”se så frisinnad och öppen jag är, jag kan konsumera banal underhållning minsann”.
Det går alltså inte att navigera rätt i Melodifestivalsträsket.
Därför måste Melodifestivalen dö.
Fråga Fredrik
Hör jag dig stå och laga mat i radio denna fredag eftermiddag? Måste gå nu, säg att det inte är sant? Det är någon annan? Mat i ‧radio, knas.
J-hanna
SVAR: Det var jag! I ”Nisses fredag” i P3. Jag lagade en thairätt – i radio! Vad gör man inte för lite uppmärksamhet? Ett roligt radio‧program. för övrigt.
Veckans...
BABE.
Whitney Houston. I dag är det ett år sedan soulens största moderna drottning dog, bara 48 år gammal, efter ett övermått av droger. I will always love you. Och: I wanna dance with somebody. Och: My love is your love.
FILM.
”The master”. Paul Thomas Anderson ‧filmar den alltid magiske Philip Seymour Hoffman, som spelar sektledare, och den specifikt ‧suveräne Joaquin Phoenix, som spelar trasig ‧alkoholist som hamnar hos sektledaren, och det blir – tyvärr inte så bra som jag hoppades. Det är ‧lite oklart vad filmen handlar om. Men den måste ändå ses.
TV-SERIE.
”Girls”, premiär på SVT1 kl 22.30 i morgon tisdag. Om fyra tjejer i Brooklyn, New York. Missa inte, det är ”Seinfeld” för 10-talet.
SOUL-ALBUM.
”Big inner”, Matthew E. White. En dos vit ‧indiepop, en rejäl skopa New ‧Orleans-funk, två decimeter skägg, några stråkar, en skvätt Memphis-soul och ett par Wayfarers. Så låter en 30-åring från badorten Virginia Beach, Virginia, USA. Som en ‧dåsig Van Morrison.
TV.
”Fråga kultureliten”, SVT2, onsdagar. Frågorna fick för ofta filosoferande svar. Jag vill ha ett ‧korrekt historiskt svar på en fråga av typen ”Varifrån kommer musiken?” Annars var det ett underbart, långsamt, pretentiöst och kunnigt program.
FILM II.
”Hitchcock”. Tänk så lätt skådespeleri kan se ut. Åtminstone när man ser Helen Mirren och Anthony Hopkins. Otroliga ess.