Bara dårar bär uniform
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-09-13
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Jag avskydde honom verkligen.
Han var gammal. Han bar uniform. Han var vänlig.
- Tänk på mig när du är ledsen, sa han.
Det är omöjligt att bedöma.
Ena morgonen kan det rulla förbi 20 taxibilar i minuten med lyktan tänd. Nästa morgon - en till synes exakt likadan morgon - är taxilyktorna svartare än Ian Curtis och i vartenda baksäte sitter små japanska turister som knappt syns bakom påsarna från Supreme (de små, japanska turisterna står, fortfarande 2003, utanför Supreme en del morgnar och köper upp varenda ny, hipp t-shirt som butiken får in, som de små, japanska turisterna sedan säljer ännu dyrare i lilla, japanska Japan).
Det här är en sån morgon:
Det är en torsdag.
Det börjar bli bråttom. Ska träffa Julianne Moore och Pierce Brosnan vid en filminspelning om 30 minuter. Här kommer en ledig! Hey, vinkar. Nej. Solen i ögonen. Upptagen. En till. Nej. 27 grader. Puh. Japan. Tant. Japan. 25 minuter. Upptagen. Upptagen. Ja! Där är en. Stannar.
Chauffören, en gubbe, bär uniform.
Inga taxichaufförer i New York bär uniform - om vi inte räknar Yankees-t-shirt/fleecetröja och jeans/gabardinbyxor - så det här måste vara en riktig, riktig dåre.
- Välkommen in i min bil.
- Tack! (Håll truten och kör).
Trångt sitter jag, luftkonditioneringen på halvfart, 22 minuter kvar. Han kör sakta. Han kör sakta. Han kör sakta.
- Ser du att jag har uniform?
- Ja, vad fint. (Ta du din uniform och ").
- Jag vill erbjuda mina kunder högsta kvalité.
- Men vad trevligt.
Herregud. Han tror att vi är i Alabama. Han tror att man ska vara vänlig, seg och bry sig. Farbror, det här är New York. Inte trevlig. Snabb, tung, effektiv.
Det visar sig att herrn fått sparken som limousinchaufför eftersom kunderna försvann efter terrordåden för två år sedan.
Hjärtskärande. Verkligen. Han kör sakta.
- Jag vill att du ska tänka på mig när du är ledsen. Jag vill att du ska tänka på mig. Tänk på mig som någonting gott. Varje gång du känner dig nere. Tänk på mig.
Han ältar detta minst åtta gånger. Kanske tio. Lovar.
Resan tar 15 minuter. Kliver av och ger honom massa med dricks - eftersom jag avskyr honom så vansinnigt mycket - och han upprepar sin tirad - igen - och räcker åt mig ett kort, stort som ett kuvert.
"Tack för att jag fick ge dig service i dag. Jag värdesätter dig som kund. Ha en bra dag. Tänk på mig när du behöver glädje", står det.
Fucker.
Jag förklarade inte att han blott skänker stress, irritation och vit, vit avsky med sin påtvingade, hysteriska psykovänlighet.
Tror att ingen förklarar det för honom. Ingen har hjärta. Han åker omkring som en babblande anakronism från 1964 och tror att han gör folk lyckliga - och är lycklig med det.
Det gör mig faktiskt lycklig.
Han lyckades.
Bara i New York, barn, bara i New York.