Moniker: Jag är djupt religiös
Publicerad 2011-05-29
Det retrodoftande lyckopillret ”Oh my god” förärade honom en tredjeplats i årets upplaga av Melodifestivalen.
En känslosvallande kärlekslåt som Daniel ”The Moniker” Karlsson skrev redan 2004 — på uppmaning av sin mamma Monika.
– Vanligtvis skriver jag bara låtar när jag är nere. Mamma föreslog att jag skulle skriva en glad låt för en gångs skull. Jag gjorde ”Oh my god” på en kvart. Sen stod hon i dörröppningen och sa ”det där var väl inte så svårt, nu är maten klar”.
Fyra år senare gick Monika bort i sviterna av den obotliga nervsjukdomen ALS. Några år tidigare förlorade Daniel sin pappa Stig i cancer.
– Det var och är fortfarande väldigt tungt. Att inte kunna ringa dem om det är något... Man tror inte att man ska klara det men det gör man ändå på något sätt. Människan är starkare än vad man tror.
Hur har deras död påverkat dig?
– Jag har blivit starkare. Och jag funderar ännu mer nu än innan på livet och allt som händer. Men det är ju så, man är inte ensam om att ha det mörkt. Det händer alla familjer förr eller senare.
Hur går man vidare efter en sådan förlust?
– Man skriver låtar och umgås med personer som står en nära. Ibland kan det vara svårt för andra att veta vad man ska säga i sådana situationer men det räcker med att veta att de finns där. Jag lärde mig att jag hade väldigt många nära vänner.
Skiva i alla färger
Föräldrarnas bortgång har även satt sin prägel på Daniels debutalbum ”Maktub”. En platta som han själv beskriver som ”en dagbok i musikform”.
– Skivan är orkestral, vemodig, melankolisk men också hoppfull. Det är inte tretton gula ”Oh my god”-hits direkt. På plattan finns alla regnbågens färger representerade - även svart.
Skivans titel ”Maktub” betyder ”det stod skrivet” på arabiska. Varför valde du det namnet?
– Jag läste Paulo Coelhos ”Alkemisten” för ett tag sedan och fastnade rätt hårt för hela den boken. Titeln är tagen därifrån.
Tror du på ödet?
– Ja. Jag tror på att hitta sitt eget öde. Att lära sig se signalerna och följa dem så gott det går.
Är du religiös?
– Jag är djupt religiös men jag tillhör ingen religion. Religion är bra. Det är när man börjar bråka om vilken religion som är bäst som det blir problem.
”Gick hem och grät”
Det har gått snart tre månader sedan The Moniker skrällde som trea i monsterproduktionen som är Melodifestivalen. När tävlingen väl var avgjord brast det för sångaren.
– Efter finalen gick jag upp till hotellrummet och grät. Det var en sådan otrolig anspänning de veckorna. Att själv försöka hålla sig lugn så att folk inte skulle bli nervösa. Till slut kom allt på en gång.
Trodde du att du skulle gå så långt som du gjorde?
– När jag fick beskedet att jag kom med i Melodifestivalen så tänkte jag: det här tar jag. När jag fick reda på vilka jag tävlade mot så blev jag mer osäker. Men det är klart, jag gick från 75 i odds till 2. Det är rätt galet – och farligt för huvudet.
Såg du finalen i Düsseldorf?
– Näe, jag satt med tipsgänget, kollade på City – Stoke och spelade FIFA. Men jag hörde att Saade var bra.
På scen är du som en gladlynt Duracellkanin på uppåttjack. Hur är du privat?
– Jag är nog väldigt upp och ner. När jag är uppe så är jag väldigt uppe och när jag är nere så är jag väldigt nere. Annars är jag trött, rastlös, disträ och ganska loj. Lite som att beskriva mig själv på fotbollsplanen.
Det gick ett par år mellan genombrottet i ”Idol” 2007 och det stora breaket i Melodifestivalen i år. Vad hände där emellan?
– Jag fotvandrade runt jordklotet. Nejdå, jag repade, drack espresso i studion och jobbade extra i en klädbutik, vilket är ganska udda med tanke på att jag är färgblind.
Har du någon reservplan, om det här med musiken inte skulle gå vägen?
– Jag har jobbat med barn tidigare, det tycker jag är rätt kul. Sedan skulle jag vilja testa att agera. Det har alltid varit en dröm. Man vet aldrig vad man har för gömda talanger.