En besvikelse – vi vill se elakheter

Fem kända människor som tävlade i att ge varandra beröm. Det var väl inte så underhållande teve.

Kasta ut Siw och ta in den elaka kocken så kanske det blir fart på fortsättningen.

helskärm

Ni vet hur det kan vara på en middag där man inte känner varandra särskilt bra. Man sitter med raka ryggar och håller besticken rätt, man ler, nickar och gör sig till. Det är olidligt, men det brukar ordna till sig efter några glas vin.

Man slutar fåna sig och blir människor. Stjärnorna på slottet var precis som den stela och korrekta inledningen av en sådan middag.

Problemet var bara att den här stelheten höll i sig i två dygn. Jag fick en känsla av att de fem deltagarna konstant tävlade i att ge varandra komplimanger.

De förminskade sig själva till små blöta fläckar och argumenterade stringent för att alla andra var Guds gåva till konsten.

”Jag vet minst runt bordet”, intygade Björn Ranelid och möttes av vilda protester. ”Du vet en jävla massa”, skrek Siw Malmkvist och alla andra höll med.

Den här kullen av ”Stjärnorna på slottet” har ju varit noga med att berätta att de är så mycket vettigare än alla andra årgångarna. ”Vi är inga hybrismänniskor”, sa Kjell Bergkvist. ”Vi är inte pretentiösa”, konstaterade Tommy Körberg.

Och det var ju naturligtvis en stor besvikelse. De tycks ha missförstått alltihop. Vi vill inte se fem kända människor ge varandra beröm. Vi vill se djupa diskussioner, självspeglingar, utbrott, elakheter, skratt, gråt och försoning. Det här var platt, ytligt och snällt.

Elakast och roligast på slottet var kocken, som först dissade Siw Malmkvist för att hon hade den dåliga smaken att välja ett Amaronevin till havskräftorna och som i efterhand hånade henne för att hon försökte krossa kräftklorna genom att hugga med knivens vassa sida.

Ta in kocken och kasta ut Siw Malmkvist så kanske det blir lite fart på det där gänget!

Jag känner dock ingen hopplöshet. Det finns embryon till riktigt spännande saker här. Framför allt glänser Björn Ranelid.

Först gav han bort en fullständigt meningslös tavla i present och kallade den ”den mest intressanta gåvan i ’Stjärnorna på slottets’ historia”. Sedan sa han något om Siw Malmkvist och recenserade omedelbart sig själv:

”Det där var det mest begåvade som sagts om henne i SVT.”

Vilken märklig man han är ändå. Nästa vecka är han huvudperson. Vi ger det nog en chans till, tycker jag.