I all galenskap är bara Dorsin lugn

Det är en bisarr historia och jag måste summera den, mest för mig själv.

Henrik Dorsin framför en låt som heter ”Tingeling” under Melodifestivalens final i Globen. De som påstår att det är en drift med Ryssland är inte alldeles fel ute. Det forsar in babushkor, ryska militärer och prostituerade på scen och alla sjunger på den brutna ryska man annars bara hör i amerikanska Kalla kriget-filmer. ”Take in the bear”, skriker någon och en rysk björn kastar sig in på scenen. Det är faktiskt riktigt roligt.

Säg inte emot mig nu, det är roligt. Punkt slut.

Ingen tänker väl något mer på det där framträdandet, förrän efter några dagar. Tydligen har det på ryska ambassaden pyrt ett missnöje över Rysslandsdriften i Melodifestivalen. De tycker att ”Tingeling” gav en orättvis bild av det ryska folket. En ambassadmänniska uttalar sig.

Han är visserligen diplomat, men så långt från diplomatisk man kan komma i sitt uttalande. Han låter hälsa att de som framförde den här låten borde placeras på sinnessjukhus. Han sa så! Sinnessjukhus! För att komma från en sådan formell värld som diplomatvärlden, där det tillsätts utredningar om någon råkar rapa under en mottagning, så är det ett oerhört starkt uttalande.

Det klingar illa, det där med sinnessjukhus, när man tänker på att det var på sådana institutioner Stalin placerade oliktänkande när det begav sig. Att en person som representerar Ryssland säger på det sättet i ett formellt uttalande är faktiskt på gränsen till ofattbart.

Men det går ännu en dag och man tänker att det där väl var någon förvirrad typ och det här rinner ut i sanden. Så blir det inte. Plötsligt är detta en fråga för UD! Det är inte längre underhållning, det är politik. Det råder konflikt mellan Sverige och Ryssland och vad vet vi, kanske är vi närmare krig med Ryssland än vi någonsin kunnat tro. Kanske riktas torpeder åt vårt håll. Kanske höjer svenska försvaret vaksamheten, defcom 3 och riskläge röd och allt det där.

Det ska bli värre. Dagen efter skickar SVT:s projektledare Ronnie Lans en blombukett till ambassaden. Som ett tecken på välvilja. Det är en bukett som säger: ”Nu glömmer vi det där och går vidare.”

Men vi glömmer ingenting alls. Vi går inte vidare. SVT:s ledning får nys om den här buketten. Krismöte! Den har inte sanktionerats av SVT:s styrelse. Tänk om ryssarna nu får för sig att den där blombuketten innebär en ursäkt från SVT?

Så kan vi inte ha det. SVT går därför ut och fördömer buketten. Det var fel! Den skulle inte ha skickats! SVT ber ryska ambassaden om ursäkt för ursäkten. Och tar tillbaka den genast. Ja, blommorna är kanske kvar på ambassaden rent fysiskt, men den implicerade ursäkten är tillbaka på svensk mark. Orsaken till detta är tydligen att en ursäkt av det slaget skulle kunna antyda att SVT:s ”fria television” låter sig påverkas av främmande makter. Ryssland i det här fallet.

En slokörad Ronnie Lans går ut i medierna och säger att han ångrar buketten. Han tänkte sig inte för. Han ville ju bara skicka en blomma. Han ber om ursäkt till SVT. Det viner nu ursäkter från alla håll. Ronnies ursäkt till Ryssland, SVT:s ursäkt för ursäkten och Ronnies ursäkt till SVT för ursäkten till Ryssland.

Och över allt detta vakar de högre krafterna, de poliska makterna. Efter någon dag går Ryssland ut och säger att de accepterat ursäkten, oklart vilken av dem de talar om, och säger att konflikten är utagerad.

Och vad ska vi tänka om det? Ska vi vara glada? Jag känner ingen lycka över att konflikten är utagerad, jag känner olycka över att det över huvud taget fanns en konflikt. Har hela världen gått och blivit dum i huvudet? Vad är det med Melodifestivalen som gör att vi beter oss på det här sättet?

I denna makabra gegga av galenskap finns det egentligen bara en person som håller lugnet. Det är Dorsin själv. När han får höra om Rysslands förakt konstaterar han bara stilla: ”Där rök resan på Transsibiriska järnvägen.”

Och jag tänker på The Ark och låten ”It takes a fool to remain sane”.