Jag går helt vilse i TV4:s pannkaka

Alex schulman listar de fem skönaste svenskarna

Jag sitter i det så kallade sminket. Jag ska snart intervjuas i ”Förkväll” på TV4. Oklart om vad, jag är inte ju inte på tapeten med någonting. Men nu sitter jag ändå här. Programledaren Elisabeth Höglund kommer in. Hon ställer sig bakom mig och säger mot min spegelbild: ”Jaha, här står jag nu översminkad och i grotesk aftonklänning. Redo att göra en superytlig intervju med dig.”

Hon står sedan tyst, Jag förstår ingenting. Har hon blivit sjuk i huvudet? Jag stirrar på henne, hon ler mot mig. Det är märkliga sekunder. ”Ja, du skrev ju så om mig i Aftonbladet”, säger hon. Då går det upp för mig. Det gjorde jag faktiskt. Hon försvinner leende från sminket.

En redaktör kommer in, andfådd med headset och anteckningsblock och något härjat, jagat, nästan paniskt i blicken. Som om han släppt ut vargarna från djurparken där i Skåne och bara kommit in i sminkrummet för att hämta bössan. Han säger ”jo” innan varje mening. ”Jo, Alex, kul att du är här förresten. Jo, du ska ju sitta i intervjusoffan, men jag tänkte att det kunde vara kul om vi börjar med att du står i köket med vår kock Niclas Wahlgren.”

”Har Niclas Wahlgren blivit kock?”, frågar jag.

”Han har alltid varit det, på något sätt”, svarar redaktören och så piper han iväg.

Jag blir utforslad av studiovärdinna in till studion och placerad i köket. Råvarorna är upplagda i små skålar. Där står Niclas Wahlgren och förbereder det sista. Han ser ut som en bedagad skidguide som fastnat i Badgastein. Han har ett vänligt ansikte. Jag ser att Niclas Wahlgren är en snäll människa. Carin da Silva, ännu en programledare, kommer in och ställer sig bredvid mig. Hon ska hälsa välkommen och sedan bolla till en annan del av studion där Yvonne Ryding står. Vi väntar alla på att klockan ska bli 17. Jag betraktar Carin. Hon pillar med sina manuskort. Det är något i hennes person. Det finns en osäkerhet som hela tiden balanserar mot en kylighet där. Eller jag vet inte, jag får inte grepp om henne. Jag vet inte om hon är nervös eller otrevlig. Jag frågar henne något vänligt, mest för att PRATA, och hon sträcker upp ett styvt pekfinger i luften och ser koncentrerad ut, som pappa när man var liten och vi barn pratade mitt i väderrapporten. Hon får något meddelande i sin hörsnäcka. Hon är helt förlorad. Jag skulle kunna visa arslet för henne och hon skulle inte reagera. Så är meddelandet slut, hon vänder sig till mig med ett artigt leende som man bara ser hos flygvärdinnor efter en hård dag på jobbet och säger: ”Nu kan jag svara på din fråga.”

Det var inget viktigt. Så säger jag, men alls inte otrevligt och hon uppfattar det inte så heller. Programmet börjar, Carin da Silva levererar ur manus prickfritt, men jag märker att hon saknar gehör för satsernas melodi. Det är som att hon läser utan att tänka på vad hon säger. Jag tittar på henne. Det måste vara nervositet. ”Och Alex, du står här för att hjälpa Niclas laga mat”, säger hon.

”Jaså”, tänker jag.

”Det stämmer”, säger jag.

Och Niclas ler på ofattbart sätt. Det ser ut som världens sista leende. Och så levererar han matråd in i kameran och ber mig rulla kycklingbitarna i kokos. Och där står jag och ler och rullar och sneglar in i kameran. Jag känner mig fånig. Hur kunde det bli så här. Jag kan inte laga mat. Jag vill inte laga mat. Jag tycker att Niclas Wahlgren är en snäll människa, men jag vill inte vara hans assistent. Niclas nerver sitter utanpå. Det är första gången han ska laga mat i programmet. Han kan inte köket och ärligt talat kanske han inte kan matlagningskonsten heller. Han är vänlig, men försvinner in i sig själv när det börjar fräsa underligt från någon panna och så väser han ”helvete” och försöker rädda det som räddas kan. ”Jävla sinnessjuka spis”, muttrar han och kastar något vidbränt i sopen.

Jag tittar upp. Carin da Silva har åter hamnat i ingenmansland när hon tar emot besked i sin snäcka. Och Niclas Wahlgren har glömt mjöl och viskar till en scripta att hon måste springa till Seven Eleven. En dansare som blev programledare. En artist som blev kock. Det kan inte bara vara jag som känner mig lite vilsen här.