Charlotte Kalla om sitt livs viktigaste beslut
Hon vågade, hon satsade – och hon vann.
I ”Sommar” blickar Charlotte Kalle tillbaks på sina 15 år i världseliten.
15 år av rädsla, mod, bakslag, skador och smärta. Men också av segrar, jubel och lycka.
Nu bubblar nyfikenheten inför framtiden – och ett liv utan ständig stenhård träning.
Vad passar väl bättre efter en ovanligt het sommarvecka än att njuta av snö, skidåkning – och Charlotte Kalla i Sommar?
Hon är verkligen värd att äntligen ta plats bland sommarvärdarna.
Och ge sin egen version av de här åren hon bjudit Sverige på.
Alla segrar, allra nervkittlande ryck i uppförsbacken, spurtstrider och upplopp.
Men också tårarna och bakslagen – med åren blev de fler och fler.
Hon lyckades resa sig och komma tillbaka så många gånger, efter revbensskadan, efter hjärtflimret, efter coviden – gång på gång besegrade hon hindren på vägen.
I ett liv som handlade om skidor, skidor, skidor.
Och rädsla. Rädsla för att ta plats, rädsla för att inte räcka till, för att misslyckas, för att vara i vägen, för att göra bort sig.
Det började med farfar, ”faffa”, som lockade med den sjuåriga Charlotte på längdskidåkningen hemma i Tornedalen på tisdags- och torsdagskvällar.
Farfar, som 20 år senare fanns på plats i mördarbacken i Falun, för att heja fram henne till VM-guldet på 10 km fristil.
Det blev nio OS-medaljer, 13 VM-medaljer och 50 SM-medaljer, en anstående bedrifr.
Men så har hon hållit – och hållit på – längre än de flesta.
Redan för flera år sedan, när de nya yngre talangerna började ta plats, fick hon frågan: ”ska du inte sluta?”.
Hon fick den många gånger, men nej, hon var inte klar.
Inte förrän nu.
OS i Peking i vintras, där hon till sist knep en plats i laget, blev hennes tyngsta mästerskap någonsin.
Formtoppen lyste med sin frånvaro.
SM i Piteå i mars i år skulle bli hennes sista.
Inför SM-veckan fattade hon, helt på egen hand, ett av sitt livs viktigaste beslut:
Att avsluta elitkarriären.
På topp förstås.
Med inte bara ett, utan två guld.
Tack, Charlotte Kalla.