”Varje sång såg ut att vara en kamp för livet”
Jens Peterson om Joe Cocker: ”Som Rod med Svinto”
Nu var det 1969 och festival i Woodstock.
Vi som inte var där fick se det i efterhand och bara gapade åt Joe Cocker. Han sjöng ”With a little help from my friends” och ingen hade hört något liknande. Eller sett. Joe Cocker sjöng med hela kroppen. Vevade med armarna. Skrek och rosslade.
Det här var uppenbarligen en sångare som fick låtarna att kännas som det viktigaste som fanns. Nu har han tystnat.
Joe Cocker kom från arbetarstaden Sheffield och började sjunga tidigt. Men det stora genombrottet kom med hans version av The Beatles ”With a little help from my friends” som gick bra som singel och fick ännu mer spridning tack vare Woodstock och filmen.
Joe Cocker fortsatte göra sig känd som tolkare av andras låtar. Det var en tid när band som The Beatles etablerat att man skrev sina låtar själva. Det tidiga 1970-talet var singer/songwriterns tid, låtskrivare som framförde sina egna sånger.
Men Joe Cocker var ess på att sjunga det som andra skrivit. Att hitta nya infallsvinklar, nytt ljus att se låtarna i.
En av hans största framgångar var ett original. Joe Cocker sjöng tillsammans med Jennifer Warnes ”Up where we belong”, låten som lyfte romantiska filmen ”En officer och gentleman” som kom 1982. Inte öga var torrt när Richard Gere bar ut Debra Winger till den hjärtekrossande balladen.
Duetten blev en hit och paret fick sjunga den många gånger. Joe Cocker med sin karakteristska sångstil där hela kroppen hjälpte till. Varje sång såg ut att vara en kamp för livet. Joe Cocker verkade befinna sig på en plats där man nog inte ville vara, men intensiteten i hans artisteri imponerade.
Och hans röst. Likt en Rod Stewart som borstat stämbanden med Svinto.
Joe Cockers stil var så speciell att det gjordes parodier. John Belushi imiterade honom flera gånger, bland annat i en satir som heter ”Lonely at the bottom”.
Efter Woodstock kom konsertskivan ”Mad dogs & Englishmen” med Joe Cocker i spetsen för Leon Russells band. Där visade han hur bra han kunde vara på att göra olika artisters sånger till sina. Det var 1970.
”Lets go get stoned” sjöng Joe Cocker då, och det följde en karriär med strul och missbruk och besvikna konsertbesökare under hans kaotiska 1970-tal. Ett av hans fans var författaren Kerstin Thorvall som skrev och sommarpratade om sitt möte med en sliten Joe Cocker i Cannes under tidigt 1980-tal.
Hon var en av många som greps av den där märkliga rösten. Gå in på Spotify och lyssna på Joe Cocker när han sjunger ”The letter” i New York 1970.
Han ska hem till sin flickvän och absolut ingenting kan vara viktigare just då och där.