De avskyr verkligen hes gubbrock
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-12-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Om du är man och popartist - var inte hes!
Det finns en klar och mycket hård konsensus mot heshet.
Och "mansrock" är alltid, alltid dålig.
Natalia Kazmierska, Kristin Lundell och Jonna Sima kom i vägen för en "House"-hyllning exakt precis här.
Det enda de egentligen gjort och har gemensamt är att de är kvinnor som har skrivit om Moneybrothers album "Pengabrorsan".
Vilket är mer gemensamt än man kunde ha trott.
Men det finns tydligen en konsensus bland kvinnliga popkritiker om att gubbrock är av ondo och stackars Anders Wendin får bära hela traditionens skam på sina smala axlar. Tre exempel från tre erkända kritiker på tre Stockholmstidningar är ju beviset.
Hade det inte varit en så trött klyscha, överanvänd av antifeministiska "Pojkarna längst fram"-idioter, hade jag velat skriva att de avskyr män.
Men det vore inte alls sant. Det är bara hesheten. Att vara hes och man är verkligt, verkligt dåligt och ett exempel på"något, jag vet inte vad. Sexism? Förtryck? Romantik?
Sima i Aftonbladet talar om att det finns en manlig rockismkonsensus, men det är ju simaesk Hot Chip/magerindie-konsensus som är aktuell numera bland dem som älskar exakt samma typ av annorlunda saker, som Wille Crafoord sjöng så träffande
1997.
Kazmierskas text på Expressen Kultur förstår jag inte men rubriken är "töntarnas maktparad" så jag gissar att hon inte heller tycker om skivan.
Lundell i Svenska Dagbladet (vars nöjessidor märkligt nog passerat DN:s i proggism) är däremot så stjärnklart tydlig som en kritiker bör vara. Lundell (inte släkt med poeten) avlutar:
""så mansrockig att det, efter några lyssningar, växer ut skäggstubb på min haka".
Hm.
För mig är "mansrock" inte negativt rent generellt. Jag måste sätta ett "dåligt" eller "bra" före ordet mansrock. Samma sak med kvinnorock.
Allt annat vore en förolämpning mot artisten, som sällan gör musik ur genusperspektiv.
Men, visst, med samma typ av argumentation kan jag säga att när jag lyssnar på Anna Ternheim, Karin Dreijer och Robyn är det så kvinnorockigt att det växer ut fitthår på mina armar.
Visst låter det märkligt, men jag menar det åtminstone positivt.