Som att hamna på en fest – utan att känna en kotte

Så bra är Alex Schulman & Sigge Eklund live

Sandra Wejbro

Ett poddavsnitt extra allt, strösslad med lite steppdans på toppen.

Alex & Sigges andra show tillsammans är väldigt mycket ”Alex & Sigge”.

Att gå in på Rival är att lämna Trump, Putin och alla undergångsscenarier för 90 minuters introspektion. Vi är i en bar, med Chicago som skyline och två män besatta av att gräva i samtidsfenomen (främst Sigge Eklund med sina powerpoints) och barndomsminnen (särskilt Alex Schulman med sin döda pappa och mamma).

Showen öppnar med ett pärlband av röster som kritiserat dem, inte minst Leif GW Persson som kallat dem ”blåbär”, för att sedan gräva djupare in – i Alex & Sigge. De hade samarbetsproblem inför showen, tills de kom på att de kunde utgå från sina egna personliga landskap, fint tecknade tonårsöar som möter AIK-skogar och släktberg.

Alla som någonsin hört Alex & Sigges populära podcast vet exakt vad de får.

Enorma mängder Alex & Sigge.

Bitvis är det väldigt underhållande, med roliga Youtube-klipp och spaningar om hur debattprogram förändrats till Alex skräckfyllda tonårsminnen av en mamma med ”mycket kön” under morgonrocken och en pappa med förstoppning. Bäst är kanske sekvensen där Alex får skapa en alternativ verklighet, ett finare avsked till sin pappa på dödsbädden som i olika gestalter spelas av Krister Henriksson, Mark Levengood och Sigge.

Gränsar till mobbning

Samtidigt blir det ibland tjatigt, lite som när man hamnat på en fest där man inte känner någon och de aldrig slutar berätta gamla minnen. Det känns som att jag hamnat på fel konferens när Sigge plötsligt spelar buskis-tandläkare i rolig peruk.

Värst är momentet där Alex plockar upp en kille ur publiken, sätter honom på scenen och får publiken att skratta och skrika saker enligt instruktioner på skärmen bakom. Poängen är att visa hur tomt även beröm kan kännas, men framstår mer som ett obehagligt experiment i grupptryck, gränsande till mobbning.

Som tur är får vi lite Gene Kelly- och Fred Astaire-kärlek att väga upp den beska eftersmaken med. Tacka steppdansen för det.