Det var en fin idé på papper
Men det är lite synd att U2 dissar Sverige
EAST RUTHERFORD. The Joshua Tree växer egentligen bara i Mojave-öknen i västra USA, men en varm sommarkväll står det plötligt i full blom på väldiga Metlife Stadium i New Jersey och jag säger eder:
Lite deppig finns det anledning att vara över att U2 skippar Sverige under den pågående turnén.
Det har, förbluffande nog, gått 30 år sedan U2 släppte ”The Joshua Tree” och det firar Dublin-kvartetten genom att, i enlighet med exempelvis Bruce Springsteens ”The River”-koncept,
framföra hela albumet under en turné på Nordamerikas, Europas och Sydamerikas största arenor,
En fin idé på papperet, tycker jag.
”The Joshua Tree” är ju U2:s amerikanska magnum opus, dess storögda hyllning till The Promised Land, ja, rentav ett slags försök att skriva Den Stora Amerikanska Romanen i musikalisk form.
Så när de en varm junikväll kommer till Metlife Stadium kan jag – som sett alla gruppens turnéer sedan ”The Unforgettable Fire”-resan i mitten av 80-talet och minns ”Joshua Tree”-showen på hemska Eriksbergsvarvet i Göteborg 1987 som rätt betagande – inte låta bli att cross the river to the Jersey side.
Det visar sig att Bono & co gör det lite svårt för sig genom att spela igenom sin klassiker rakt av, i ursprunglig låtordning. Den börjar för all del med fyra svepande brottarhits, men sedan blir det lite svårare och delar av ”B-sidan” är ingenting annat än en utmaning. När lyssnade du själv senast på ”Trip Through Your Wires” och ”Exit”? Du känner knappt igen dem, eller hur? Det gör inte majoriteten av de 80 000 fansen på Metlife Stadium heller, och stämningen blir tidvis något rastlös och pladdrig.
Men det det fungerar ändå – framförallt tack vare den visuella inramningen. Scenfonden består av en enda jättelika LED-skärm och på den accentueras stämningar och budskap med suggestiva filmsnuttar Anton Corbijn spelat in enkom för den här turnén. Det är några scener från vägarna genom öknen i Yucca Valley, där Joshua-trädet växer ungefär som granar växer i Värmland, jag blir helt hypnotiserad av – stöket på läktarna till trots.
De når inga toppar som den när de för ganska precis 25 år sedan framförde ”Dancing Queen” med Björn och Benny på Globen i Stockholm – ett av största ögonblick jag upplevt på en konsert, faktiskt – men ändå.
Lite trist är det att U2 av oklara skäl väljer att skippa Sverige den här gången.
Den versionen av ”I Still Haven't Found What I'm Looking For”, till de bilderna, hade varit nåt en het Ullevi-kväll.