”Man vill springa runt och krama alla man känner”
Det kommer ta månader att smälta ”The XX” stora triumf under Way out West
GÖTEBORG. Efter drygt en timme kommer årets underdrift:
”Det har varit en vacker kväll” säger Romy Madley-Croft i The XX på scen.
Herregud.
Det kommer ta månader att smälta gruppens triumf på Way Out West.
Egentligen ska det inte fungera.
Det ska inte gå.
Allt med The XX är ämnat för mindre lokaler, förslagsvis under ett tak.
Jag tvivlar på att tanken med den brittiska trions lågmälda och elektroniska minimalism var att leka huvudakt på stora festivalscener inför, uppskattningsvis, 25 000 personer.
Men det finns något i luften innan gruppen går på scenen.
En väldigt speciell förväntan och elektricitet, en smygande och åskliknande laddning som bara kan skapas på festivalområden.
Jag misstänker att majoriteten av alla som artigt står och väntar har åkt till Way Out West för att se just The XX.
Trion har fortfarande inte blivit allmängods, vilket förstärker bandet till alla fans som fortfarande betraktar dem som sin personliga favorit och hemlighet.
Vissa av dem är säkert oroliga för att gitarristen Romy Madley-Croft, basisten Oliver Sim och dj:n Jamie XX inte ska lyckas nå ut, att intimiteten i musiken kanske riskerar att gå förlorad.
Men ingen behöver vara orolig.
Redan i första låten, den instrumentala ”Intro”, börjar nackhåren att resa sig i skymningen. Och de lägger sig inte ner på 75 minuter.
The XX har inga allsångsanthems, de står inte och bjuder in folkhavet i klappövningar, de höjer aldrig rösten, de har ingen maskulin utlevelse som går in med stövlarna på och aggressivt tar över allt, euforin är aldrig explosiv.
Vid ett tillfälle, när Romy Madley-Croft sjunger en hypnotisk ”Performance” ensam på gitarr, är det så tyst i Slottsskogen att man kan höra hur folk trycker fram kamerafunktionen i sina telefoner.
Ändå har The XX en unik och sorgsen magnetism. När de uppträder, inramade av en ljusshow av absolut världsklass, går det inte att slita blicken från dem.
Varför dröjde det så länge innan någon förstod att man skulle kombinera Everything But The Girls texter med New Orders maskinpark?
Medan jag försöker filma snuttar av konserten - jag sliter upp telefonen pinsamt många gånger – sammanfattar min vän Pierre allting bäst:
”Det är som ett bra The Cure som bryr sig mer om känslor än spindlar.”
Exakt så. Exakt precis så.
Och det märks i bandmedlemmarnas febriga blickar, i publikens växande jubel mellan låtarna, i den nästan maniska koncentrationen på scenen att The XX håller på att bygga upp något speciellt.
Det kokar överallt trots att publiken står stilla som tända ljus.
Men när Jamie XX, som aldrig lyfter blicken från sina keyboards och trummor och samplers, höjer volymen på Hall & Oates-samplingen från ”I can’t go for that (no can do)” i extranumret ”On hold” tar alla hämningar av sig säkerhetsbältet.
Den hisnande känslan av att lyfta flera meter utan att lämna marken går inte att slå.
Efteråt är jublet ett dån som får The XX att se rörda och chockade ut. De skrattar och darrar på rösten när de försöker att säga tack. De ser lättade och lyckliga ut. De får vänta i flera minuter innan de kan sätta en magnifik punkt med ”Angels”.
Och bara det att publiken får lomma bort i mörkret till Stevie Wonders ”Love’s in need of love today”, bara en sådan liten viktig detalj.
Det känns lättare att andas ett tag, man vill springa runt och krama alla man känner.
”Det har varit en vacker kväll.”
Det kan också vara årets bästa konsert med årets bästa band.
The XX får Way Out West att hålla