Bollnäs äger den påtända Finlandsfärjan
Markus Larsson sätter plus på låtarna i ”Så mycket bättre” avsnitt 6
Äntligen fick Bollnäs stå i centrum.
Äntligen är Per Persson en av programmets deltagare.
Äntligen, men kanske försent.
Chris Martins otäcka fall och här är nya jokern i Paradise Hotel – här är veckans nöjessnackisarSå stod han till slut där vid en vägkant på Gotland med en hatt och ett gitarrfodral. Den älskvärda artisten, låtskrivaren och snusmumriken från Alfta i Hälsingland. Per Persson liknade en tecknad och krokig farbror av Per Åhlin i en julsaga av Tage Danielsson, och ingen kan begära nåt mer.
Några av oss har väntat rätt länge på att han ska delta i ”Så mycket bättre”. Det känns som att programmet uppfanns för just honom. En doldis som Gud glömde, eller rättare sagt som publiken missade. Trots att låtkatalogen är starkare än det mesta som har synts och hörts i programmet.
Han är en undanskymd men älskad folkhjälte. Det vet alla som någonsin har sett ett tumult med exempelvis Perssons Pack, det där som andra brukar kallas för en konsert. Melodierna har alltid förtjänat en större publik, och genomslag, än de har fått. Musiken har ett av Sveriges vackraste hjärtan. Romantisk rock från landet som slår underifrån. En rallarros som blev kvar i diket.
I många fall har hans fans blivit större och mer populära. Jag tänker framför allt på Lars Winnerbäck, Jakob Hellman och Annika Norlin. Men visst hörs även Per Persson hos Göteborgs största sång- och dansman. ”Bortom månen och Mars” kan vara den bästa låten som Håkan Hellström inte har släppt själv.
”Tusen dagar härifrån”, en salig duett med just Jakob Hellman, är det närmaste som Persson har kommit en hit. Egentligen borde den låten ha fått ett eget avsnitt. Inte minst för att låtens nyckelmening, ”snälla ta mig tusen dagar härifrån”, är en perfekt beskrivning av känslan efter ett amerikanskt val.
Jag kan dock se hur ”Tusen dagar härifrån” snart avslutar ett avsnitt inom kort. Eller varför inte hela säsongen? Vilken låt skulle annars göra det?
En vanlig missuppfattning om Sverige är att vi älskar lagom. Det är ofta tvärtom. Vi älskar original och kufar. Därför borde också Per Perssons smått obekväma och kravlösa stil gå hem hos tittarna. Han är så fel att han blir rätt. Att hans bror jobbar som kändisfrisör på Stureplan i Stockholm var också avsnittets skräll, åtminstone för mig.
Det enda tråkiga är att Persson får vara med först nu. Han om någon borde ha fått skina när programmet hade ett starkare momentum än det har i dag. Men om någon upptäcker hans musik tack vare tolkningarna av bland andra Kerstin Ljungström och Alba August har ”Så mycket bättre” fyllt sin finaste funktion för i år. Det är ont om god folkbildning.
Annars är Arja Saijonmaa saknad, men hennes parhäst under säsongen fortsätter att leverera. När Dregen ser övningarna under Andreas Lundstedts kulörta dansaerobics-pass säger han:
”Det är som en påtänd Finlandsfärja.”
En mycket bra beskrivning av ”Så mycket bättre”. Inget är konstigare än mainstream.
Betyg på alla låtarna:
”Mars Venus” (Per Persson)
En av Backyard Babies bästa låtar, ”Minus celsius”, fast med en svensk och mer perssonsk text där han åter igen visar sin fascination för himlakroppar. Musiken ligger närmare noir och Chris Isaak än hård sleaze från Nässjö.
”Driver dagg faller regn” (Simon Superti)
Det underliga är kanske inte att en artist som har producerat gangasterrap gör en schlagerlåt från Melodifestivalens sämsta decennium, 90-talet. Det märkliga är att det fungerar. Han satsar som vanligt allt han har i rapverserna i den rejält ombyggda versionen.
”Bortom månen och Mars” (Kerstin Ljungström)
Ingen kan sjunga Perssons Pack bättre än Per Persson. Särskilt ”Bortom månen och Mars”. Men det är kul att någon annan gör det. Eftersom Kerstin också är från Bollnäs känns låten inte så främmande för henne heller.
”Gråter tillsammans över varandra” (Andreas Lundstedt)
Att Lundstedt sjunger låten med tårar i ögonen är bra tv. Texten handlar om hans mor som dog kort innan programmet spelades in. Annars blir det rätt tydligt att Andreas funkar bättre i en grupp än som soloartist.
”Demoner” (Louise Lennartsson)
Det är begripligt men tröttsamt att artisterna envisas med att skriva om originallåtarna till egna självbiografier. Största invändningen här är dock att alldeles för mycket och liknande pop i dag nästan blir en karbonkopia av gamla Veronica Maggio-låtar.
”I kväll tar vi över stan” (Alba August)
Något försvinner när Alba gör synthpop av Perssons Packs serenad. Vissa delar låter lite tunna. Men hon ska som vanligt ha en liten applåd för att hon vägrar att skriva om texterna och musiken för att låten ska ska handla om henne själv. Ibland måste en cover bara få vara en cover. Och just den här covern får stanna kvar där den hör hemma – i Bollnäs.
22. Låt Selena Gomez vara gasig i magen