Begravningsparty för 60-talsrocken
Evenemanget beskrivs som tidernas festival: Bob Dylan, Paul McCartney, Rolling Stones, Neil Young, The Who och Roger Waters på en och samma helg.
Men mest känns det som den första rockgenerationens sista föreställning.
I veckan sipprade nyheten ut om att folket bakom hippa Coachella-festivalen planerar en helt annan sorts festival, även den på Empire Polo Fields i Indio, Kalifornien.
Den är ännu inte officiellt utannonserad men en hel del tyder på att det den 7-9 oktober blir baby boomer bonanza i den kaliforniska öknen: Bob Dylan och Paul McCartney första kvällen, Rolling Stones och Neil Young den andra och The Who och Roger Waters som final den tredje.
Neil Youngs manager Elliot Roberts låter säker på att det blir av i en intervju med Los Angeles Times:
– Jag har inte sett fram emot en show så här mycket på väldigt länge.
Roger Daltrey i The Who bekräftar att han och hans band är bokade.
– Det är en fantastisk festivalidé. Alla de största kvarlevorna från vår era, säger han till Postmedia Network.
Musikhistoriskt är det här givetvis en hur legendarisk line-up som helst, men jag fylls mest av vemod.
För det blir ju ofrånkomligen den första rockgenerationens sista stora föreställning, själva begravningspartyt för 60-talsrocken.
Det kan kanske blir vackert, en sammankomst till, trots allt, för den publik som en gång fann sin identitet på Monterey och Woodstock. Men vi ska nog inte räkna med att någon ropar ”this is a free festival from now on!” genom gräsdimmorna, för givetvis handlar det här i princip uteslutande om pengar.
Det har de gjort i decennier för flera av dessa akter men här blir det så extremt tydligt. Biljetterna kommer att vara så eftertraktade och publiken så benägen att betala att banden kommer att kunna ta ut i princip hur mycket som helst i gage.
En del av artisterna klarar fortfarande av att få sin musik att åtminstone emellanåt kännas här och nu men den här festivalen, med det här upplägget, kommer oundvikligen att bli tre dagar i konstant, kompakt imperfekt.
De brittiska gubbrocktidningarnas trick för att inte kännas totalt arkivariska är att även skriva om unga band med tydliga influenser från de gamla hjältarna.
Så borde en sån här festival också resonera, och blanda upp med flera generationer rock. Annars torde det kunna bli en närmast outhärdligt sentimental helg.