Jag skulle gärna vara en belieber
Fredrik Virtanen ger sin syn på nöjesvärlden - varje måndag
Justin Bieber finns. Det vet jag, men jag kan inte nämna en enda låt, skulle inte kunna identifiera honom bland fem andra grabbar, vet ingenting om hans liv. Han är bortvald.
Att det numera är möjligt är fantastiskt. Men tråkigt för gemenskapen.
Jag är kluven.
Å ena sidan är det utmärkt att vi inte är hänvisade till bara två tv-kanaler och tre radiokanaler, som vi i stort sett var ännu på 90-talet.
Även 00-talet var monopolistiskt jämfört med den utbudsexplosion som dånat bara de senaste åren.
I dag konsumerar vi exakt det vi är intresserade av. Vi väljer det vi vet att vi vill ha.
Vi väljer poddar som passar just oss, vi ser de tv-serier vi vill se när vi vill se dem, vi väljer nyheter skräddarsydda efter just de ämnen som vi är intresserade av, vi följer twittrare som tycker ungefär som oss.
Vi bekräftar vår egen världsbild om och om igen.
Det gigantiska utbudet har gjort oss mer enögda.
Vi får inte det oväntade som vi inte visste att vi ville ha. Den där fantastiska aha-upplevelsen som vi kan få om vi läser en tidning från första till sista sidan eller om P1 får stå på en hel dag. Plötsligt får vi då veta att Manet, Monet, Renoir och andra impressionistiska målare faktiskt också var det sena 1800-talets modehipsters (”Stil” i P1 i fredags). Åh fan!
Utvecklingen har inneburit att mångfald blivit enfald – behöver vi verkligen 25 versioner av ungefär samma tv-program? – men också fantastiskt många nischer.
Vi är inte längre samma självklara del av samhället. Vi tillhör små grupper med ungefär samma intressen – och har ingen aning om vad de andra grupperna pratar om. Världsbilderna blir olika, vi ser inte samma saker. ”Det här landet är på väg att gå åt fanders, läser du inte Dagens Arena?”. ”Vad snackar du om, vi har det jättebra, läser du inte Timbro?”. ”Shit, Zlatans PSG blev utslagna av Barcelona”. ”Jaså, jag har valt att bara få nyheter om nöje, mat och fiske”.
Dagens enorma utbud gör det faktiskt möjligt att missa Justin Bieber. Jag identifierade honom tidigt som en barnartist vars musik därmed inte tilltalar mig. Sedan dess har min hjärna scannat bort honom på samma vis som den scannar bort reklam.
Inget, inget, vet jag om Bieber. Förutom att han nyligen var försenad vid en konsert i England. Och att Oasis Noel Gallagher blev arg över detta och sa att ”min katt är mer rock ’n’ roll”, nåt sånt? Det är typiskt att jag vet just det – eftersom jag bryr mig om Noel. För första gången fick Bieber relevans för mig, om än minimal.
Att leva i dag är att ha tillgång till så mycket media att det går att undvika en av världens absolut största popkulturella fenomen.
1983 var det omöjligt även för den mest inpiskade akademiska nörd, som egentligen bara intresserade sig för polska frimärken 1938-1946, att inte veta att Carola Häggkvist brukar sjunga ”Främling”, bära gul kycklingdräkt och läsa Bibeln.
Alla visste det. Alla. Det gick inte att undkomma. Nu går det.
Trots allt är det en tråkig utveckling.
G som i gemenskap är borta. Jag hade gärna, ihop med alla andra, varit en belieber.
Veckans ...
BABE. Mads Mikkelsen. Vilken het potatis, alltså. Aktuell i megahyllade danska Thomas Vinterhed-filmen ”Jakten”, där han oskyldigt anklagas för sexbrott, och i ”Hannibal”, där han är kannibal, på Kanal 5, måndagar.
POP-LÅT. ”Baby no name. Britta Persson är tillbaka! Och hon låter disko.
POP-LÅT II. Time is your horse”, Britta Persson är tillbaka! Och hon låter lite Lana Del Rey.
FOLKROCK-ALBUM. ”Pale green ghosts”, John Grant. The Czars-som sångaren gjorde det magnifikt trasiga, roliga och fina folkrockrymdalbumet ”Queen of Denmark” 2010 är inte i samma form här men det är omöjligt att inte älska en sådan särling. Hemskt nog är han HIV-positiv.
HUMORIST. Annika Lantz. För övrigt är hon bärlik Carrie i ”Homeland”.
TV-SERIE. ”Mad men”, säsongspremiär på Kanal 9, i går. Back in business efter ljumma säsong fem.
DANSKJÄVLAR. En lokal stjärna vid namn Blachmann sitter med andra farbröder på DR2, dansk public service-tv, och bedömer nakna kvinnor. Sindssyg! Någonting är ruttet i konungariket Danmark. Men de har fantastiskt smörrebröd.
MYSROCK-ALBUM. ”With no permission to land”, The Dimestore junkies. Frontmannen Jörgen Johansson stod på scenen med Bruce Springsteen i New Jersey 2012. Förstår varför. Bandet låter som Bruce eller Willie Nile från Hässleholm.
Fråga Fredrik
Det sägs att du är god vän med Oisín Cantwel. Stämmer det? Om så är fallet: när började ni umgås?
SVAR: Cantwell. Han heter Cantwell. På Hannas deli, Skånegatan, cirka 1997, var första gången vi pratade en längre stund. En servitris där låg med honom. Fast inte just då vi sågs.