Ett svart hål där vi alla kan mötas
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag
Interstellar
Jag är inte cineast. Jag är inte heller svenne.
Men samtidigt är jag bägge.
”Interstellar” är det svarta hål där vi möts.
Jag beundrar cineaster. De hittar 25 referenser i Quentin Tarantinos ”Django unchained” medan jag själv blir helt upprymd över att spotta en enda av dem - ”mandingo”.
Jag beundrar deras polokragar, ostyriga hår, rustika kjolar och tolerans i skinnjacka. Cineaster är de mest toleranta människor som finns. Bara litteraturvetare har samma förståelse och acceptans för världens tillkortakommanden.
Om världen bestod av cineaster skulle det inte finnas nationalism, moralism, främlingsfientlighet eller högerpopulism.
Det är självklarheter och om jag inte skrev ett kåseri just nu skulle jag dra höga demokratiska växlar på att bildningsgraden i Sverige går ner i takt med nedlagda bibliotek och biografer.
Men texten handlar främst om mig - mitt favoritämne.
De allra flesta av er liksom jag tittar till 95 procent på Hollywoodfilmer, vi matas därmed långt ner i halsen med banala stereotyper. Vår värld bekräftas om och om igen, Sverige är lill-USA, och vi älskar det. Vi vill se det vi redan sett.
Jag är en enkel filmkonsument, men inte jätteenkel. Det är viktigt att påpeka. Jag tycker om alla fotbollsmäns storfavorit ”Nyckeln till frihet”, av Stephen King, med Tim Robbins och Morgan Freeman, men samtidigt förstår jag varför den listas högt i kategorin ”Filmer som korkade människor tycker är smarta”, vilket herrmagasinet Esquire skrev nyligen.
Många andra av mina favoritfilmer fanns med på den listan. ”Fight club”, ”Inception”, ”American beauty, ”The dark knight”, ”The Matrix”…
Jag avskyr ”American beauty” och dess inställsamma kittlande men alla andra av de där filmerna älskar jag. Älskar. Inte för att de är smarta utan för att de är rasande underhållande.
Underhållning är viktigast.
Och det är där jag skiljer mig från cineaster, som ser verket i sig som det viktigaste. Konsten kommer först, därpå brödet. Det är på det djupet cineaster opererar.
Jag såg ”Birdman” i förrgår, Michael Keatons återkomst i en travesterad superhjälteroll som utforskar mänsklighet, kommersialism och konstnärlig cynism - och jag älskade varje sekund.
En magnifik film: naturalistisk fars, magisk realism - det här är ju fenomenalt! tänkte jag för mig själv i salongen.
Och just då hör jag en cineast vid namn Kanek (alla cineaster heter Kanek) hånskratta i salongen. En cineast genomskådade alltihop, det saknades kött, blod, hjärta.
Därpå såg jag en film som enligt mig - som kan mer om teater än om film - var lika makalös fast på ett annat vis. Turkiska ”Vinterdvala”, svinlång, över tre timmar, som vann Guldpalmen i Cannes och jag har aldrig sett Tjechov så perfekt uppdaterad men efteråt på väg hemåt suckade Jans (alla cineaster heter Jans):
- Herregud jag ville bara somna. Dialogen med hans syster … den tog aldrig slut …
Så.
Vi kommer aldrig mötas. Förutom i en aktuell film: Chris Nolans ”Interstellar”. Där möts vi, svennar och cineaster, och det är då det blir en hit. Det är då det blir folkets kultur.
veckans ...
BABE. Seinabo Sey, har redan blivit frimärke, värdigt, hon är bäst. Men Avicii? Blir Ace of Base nästa frimärke?
FILM. ”Interstellar”, Matthew McConaughey, av Chris ”Batman” Nolan. Helt sagolik. Jag förstår egentligen ingenting av astrofysik eller Einstein men en cool film är det. Svincool. Mindblowing.
SÅ MYCKET BÄTTRE. Jättebra! Schlagerpop! sa Orup. Carola bah, sur: Jag är ingen schlagertjej! Carola tyckte hon var punk. Gulligt.
TV-SERIE. ”The newsroom”, C More, 21.00 i kväll, HBO/Nordic. Sista säsongen av Aaron Sorkins nostalgiska dröm om en värld där journalistik inte är reality.
TV-SERIE. ”Olive Kitteridge”, miniserie i fyra avsnitt på Cmore/HBO Nordic. Frances McDormand gör ett episkt kvinnoporträtt.
FILM. ”The Homesman”. Tommy Lee Jones allegoriska västernfilm har knepiga kvinnoporträtt. De är galna och ska transporteras till vård. Någonting skaver där, och gör samtidigt filmen med Hilary Swank i den andra huvudrollen fascinerande. Gripande film. Men James Spader spelar James Spader en gång för mycket i en miniroll, som i ”Lincoln”, frodigt fräsande och charmant i skägg.
FILMPREMIÄR. ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”, Roy Andersson. Makalöst filmskapande, några scener - mannen som tar en död mans öl på Finlandsfärjan, Karl XII stannar och tar en drink på väg till Poltava - är fullkomliga klassiker. Hade dock tråkigt ibland.