På spaning efter de serier som flytt
”The Avengers” på bio fungerade som Marcel Prousts Madeleinekaka i ”På spaning efter den tid som flytt”, jag tänker ständigt på en magisk orange back med serietidningar som är borta sedan länge.
Med lite tur brukade pappa läsa Tarzan, Fantomen eller Stålmannen för mig. Mamma vägrade, det var för mycket krasch boom bang.
Pappa försökte hoppa över krasch boom bang men då sa lille Kalle (ja, det är jag, jag heter så i min barndomsfamilj): Vad står det där? och pekade på krasch boom bang så då var pappa tvungen att säga krasch boom bang. Eller katooom, doff, och pow!
Sedan var det Asterix, därpå Tintin. Men coolast och roligast var Spindelmannen. Utan Peter Parker hade jag inte satsat på att bli murvel för att rätta till J Jonah Jamesons korrupta journalistik.
Sedan var jag inte riktigt pojke längre och slutade med serietidningar, det blir ju så med automatik såvida man inte nördar loss i genren eller går vidare till serieromaner. I stället läses Sherlock Holmes-böcker, sedan Charles Bukowski och därpå Ernest Hemingway.
Där någonstans, kanske är man 19 år, tar det könsstereotypa slut och radarn upptäcker Karin Boye, Edith Södergran och Bodil Malmsten.
Superhjältars primära målgrupp är pojkar i alla åldrar, säkert till 90 procent, kanske mer. Som på pressvisningen av ”The Avengers” med Hulken, Iron Man, Captain America och Thor förra veckan. Där var tio filmmurvlar som vanligt men plötsligt också en gigantisk klunga 23-åriga pojkar, bara pojkar.
Serietidningarna försvann ur mitt liv liksom barndomen och nu är läskbacken med Fantomen och Spindelmannen sedan länge bortstädad från sommarstugan så jag kan inte längre låta mig omslutas av barndomens krasch boom bang vid tillfälliga besök.
Livet var så lätt när man läste serietidningar. Eller hur?
Nä, det var det inte.
Bara i efterhand var det lätt. Minnena plockar pärlor.
Men jag saknar den magiska oranga läskbacken.
Därför blir jag alltid infantilt lycklig när det kommer dyra stora superhjältefilmer på bio. Svindyra ”The Avengers” är det roligaste jag haft sedan jag brände julbocken i Gävle. Det var två timmar och 20 minuter av regrediering till ansvarslösheten.
Efteråt blev saknaden starkare. Hulken tände en gammal eld av billiga serietidningar.
Men snart är cirkeln sluten, slog det mig. Det är förstås därför man skaffar barn. Det handlar inte om förverkligande, biologiska drifter eller någon annan djup skit – det handlar om att få låtsas vara superhjälte igen.
Och snart kan jag börja läsa för mina barn, speciellt flickis ska få sin uppfostran av Läderlappen (ja, Batman hette så).
Men jag är orolig. Risken är att jag också kommer att tycka att det är väldigt fånigt att läsa krasch boom bang. Risken är att dagarna passerat, smaken förfinats, att allt bara är sentimental nostalgi.
Risken är att serietidningar är litteraturens O’boy.
Veckans ...
BABE. Kelsey Grammer. ”Boss” på Canal Plus har verkligen en dyster syn på politik, men oj så bra.
FILM. ”Avengers”. När korkade Hulken, som äntligen verkar ha förstått vem fienden är, plötsligt dunkar till Thor kan jag inte sluta skratta. Det roligaste på film sedan… ”Titta vi flyger”?
CD. ”Gatorna tillhör oss”, Love Antell. Oops, det sa jag redan förra veckan.
TV-SERIE. ”Strindberg – ett liv”, SVT, söndagar. Per Olov Enquist skrev manus, Thommy Berggren spelar mästerförfattaren som dog för 100 år sedan. Det är verkligt udda att detta är första reprisen sedan den originalsändes 1985. En mästerlig biopic.
DVD. ”The descendants”. George Clooney finlirar i fint familjedrama av Alexander Payne. Tyvärr fortsätter regissörens nedåtgående trend, från underbara ”Sideways” till jättebra ”About Schmidt” till denna Hawaii-dramakomedi. Men ännu är han bättre än de flesta.
TV-FILM. ”Game change”, Canal Plus. HBO-film om presidentvalskampanjen 2008 då Sarah Palin (Julianne Moore) kom från ingenstans och gjorde succé. Men bakom den charmiga fasaden var hon ett totalt haveri. Med ess som Ed Harris och Woody Harrelson. Fullt i klass med HBO-filmen ”Too big to fall”, med Paul Giamatti, om finanskrisen.
ROCK. ”Classic rock”. Men vad är det, exakt? Jag grubblar enormt. Helt klart är det en fördel om banden har geografi med i namnet. Som Boston, Chicago och Kansas – och resan däremellan, som Journey.
ADJÖ. Nu är jag pappaledig, den här måndagssidan återvänder i höst. Ha en god sommar, det sägs att den ska komma i år igen.
Fråga Fredrik
Tack för din krönika om all denna coaching. Du har så rätt. Men ”vi duger kanske som vi är” – det är väl just det som många av dessa högavlönade coacher försöker lära oss... :-)
SVAR: Haha, visst är det så.