1994 var ett helt magiskt musikår
Det händer tydligen oss alla.
Vår musiksmak blir äldre och plötsligt står vi där med glansig blick.
Så många gånger i mitt liv som jag har gjort mig lustig över andras nostalgiska musiksmak. Jag önskar att någon sagt åt mig att det går snabbt. Att det snart skulle vara mina favoritskivor som fyllde 20 år eller min gamla idol som checkade in på Silja Line för att riva av gamla dängor.
Okej, det där sista har inte hänt – än.
Men det kommer att hända.
Allt annat vore ologiskt.
Så många finska marmeladkulor jag kommer att få äta upp för dessa femton år av hån.
För nu har det även blivit dags för oss 80-talister att bita i den nostalgiska kakan. Vi som trodde att vi skulle gå fria tvingas nu upptäcka att det är tjugo år sedan Blur släppte ”Parklife”. Två decennier sedan Oasis ”Definitely maybe”, Pulps His’n’hers”, Suedes ”Dog man star” och Morrisseys ”Vauxhall and I”.
1994 var ett magiskt år i musikhistorien. Så många banbrytande skivor som hann släppas under dessa tolv månader. Weezers blå album, Green Days ”Dookie”, Beastie Boys ”Ill communication” – jag skulle kunna fortsätta lista album till morgonens Åbo-färja hunnit både fram, tillbaka och kastat ankar.
För oss som alltid hånat nostalgin kommer nu eldprovet. Hur ska vi ta oss igenom 2014 utan en ständigt glansig blick i ögonen?
Den snabbaste räddningen för att mota nostalgin i grind är givetvis att ständigt omge sig med nya låtar.
Att i stället för att undersöka hur ”Parklife” eller ”Definitely maybe” låter i dag – vissa skivor minns man ju bara att man älskar – hela tiden sukta efter det färska. Att åtminstone blanda Iggy Azalea med Little Jinder och Champs på väg till Manic Street Preachers konsert på Berns i Stockholm i övermorgon.
För tjugo år sedan släppte de walesiska rockarna skivan ”The holy bible”. Det var det sista albumet med den extravagante gitarristen Richey Edwards. Året därpå försvann han spårlöst. Edwards dödförklarades 2008 men jag tänker mig att han fortfarande lever. Att han sitter på en pub någonstans och minns 1994.
lyssna på
”CEDAR LANE” (FIRST AID KIT)
Så drömsk, behaglig och sammetslen att Amerika-älskare börjar tala i tungor.
”GODHET” (KENT & BEATRICE ELI)
Det går tydligen inte att lyssna sönder bästa spåret på nya Kent-skivan.