Serenaderna är bäst i New York
Leaving New York, never easy, sjunger Michael Stipe.
Han har så rätt.
Det är hemskt att åka härifrån, hur mycket man än längtar hem.
Bland annat för att låtar av den sorten - ja, all bra musik - låter lite bättre här än någonstans.
Jag vet inte vad det är, men de riktigt stora sångerna får en alldeles särskild sorts magi när de dyker upp i radion under en taxiresa upp längs norra Park Avenue i den myllrande rusningen.
Eller när de dånar i jukeboxen på brandmansbaren på andra avenyn och 38:e gatan.
Eller när man har dem i lurarna medan man i den tidiga kvällen, på väg mot ostronen på Balthazar, dansar nerför södra Broadway.
Och allra mest omtumlande vackra och förtrollande blir givetvis de låtar som, likt just R.E.M-klassikern jag plågar mig med på väg ut mot Newark-flygplatsen, handlar om New York.
Som gjorts här.
Som låter, och är, som den här stan.
Jag har ägnat de älsklingarna, de verkliga New York-serenaderna, mycket tid och kärlek under de här tio dagarna i min gamla hemstad och försökt komma fram till vilken som är bäst.
”Hey Manhattan!”, den gnistrande Prefab Sprout-juvelen jag orerade om förra veckan finns ju där uppe. Hey Manhattan! Here I am, call me star struck uncle Sam … ja, jag var tvungen att skriva det en gång till, goddammit.
Van Morrisons sprakande, livsbejakande soulrocksmocka ”Glad tidings” är en annan glödhet kandidat. Den måste jag spela, och sjunga med i, varje morgon jag vaknar. Många säger ju också att Alicia Keys och Jay-Z ”Empire State of mind” är den nya nationalsången, den samtida versionen av Sinatras ”New York, New York”.
That’s a bold statement.
Men visst: These streets will make you feel brand new, big lights will inspire you, let’s hear it for New York.
Det är mighty, mighty stort.
Bor man hos Per Bjurman får man dock lära sig att Springsteens ”New York City serenade” är minst lika mycket nationalsång. Ögonblicket när den akustiska gitarren glider in i ljudbilden är ögonblicket när känslan i en fuktig sommarnatt får sitt musikaliska förkroppsligande, enligt herr Bjurman. Och jag håller med.
Och det rullar ju bara på med odödliga NYC-nummer. Ace Frehleys ”New York groove”, Simon & Garfunkels ”The only living boy in New York”, Ramones ”Blietzkrieg bop”, fast jag egentligen inte är mer punk än vad Thåström är dansband. Ben E Kings ”Spanish Harlem”...
Men bäst?
Ah, det är strängt taget oviktigt.
Allting låter bättre i staden jag nu lämnar.
Fråga Fredrik
Hej Fredrik! Och TACK! Gamle Paddy låter verkligen fantastiskt ”fresh” på Prefab Sprouts nya ”Crimson/red”. Sedan ser jag på Instagram att du bott hos Per Bjurman i veckan. Hur har han det egentligen, tänker han på nåt annat än hockey och är han snäll mot gäster som dig?Rocky
SVAR: Han tänker bara på hockey, ”Sopranos”-repriser och Texas. Och är mycket snäll mot gäster som mig.
Vckans ...
BABE. Sandra Bullock. Är inte helsåld på filmen ”Gravity”, det är för många scener när de har svårt att andas och det avskyr jag. Vem vill inte kunna andas? Men Bullock är briljant. Aldrig varit bättre, faktiskt. Och aldrig så långt ute i rymden.
MAMMA MIA. Mia Farrow. Den omsusade intervjun i senaste Vanity Fair, där hon avslöjar att sonen hon har med Woody Allen i själva verket kan vara Frank Sinatras, är ett mästerligt aktstycke rakt igenom. Shakespeareskt. För visst rör det sig om hämnd?
LATE NIGHT-KUNG. Jodå, det är fortfarande David Letterman som regerar vid halv tolv på vardagkvällarna. Men Jimmy Kimmel närmar sig och den andre Jimmy, Fallon, kan bli ett hot när han tar över ”The tonight show”. Leno? Fortfarande klart sämst.
KIM. Källström! Jag såg passningen i New York. Magi.
KICKERS. Åh, chicken kickers från Domino’s. Det var de som satte den verkliga guldkanten på söndagskvällarnas tv-orgie när jag bodde här och de är fortfarande lika perfekta för det ändamålet. Med hot sauce.
NJAE. Smith & Wollenskys. En dyr New York-klassiker som jag aldrig lyckas tycka om. Tror att det är fel på mig, inte på haket. Så kan det vara.