Rod Stewart är bra på att vara dålig
Så bra betyg får veteranen för sin spelning i Globen
Grattis, publiken.
Det går nog inte att få mer Rod för pengarna.
På gott och en hel del ont.
Var ska man börja?
Säg det, den som vet.
Det är inte lätt att sammanfatta en show där rockhistoriens muntraste gynnare gör en kitschig cirkusföreställning av sig själv och sin karriär.
Vad sägs om ett schackrutigt scengolv, ett lika schackrutigt mikrofonstativ och en gyllene harpa?
Eller två violinister i kilt? En rågad pint med glada och irländska ”klackarna-hårt-i-golvet”-danser? Eller att Rod Stewart plockar fram sin populära gimmick och sparkar ut fotbollar i publiken samtidigt som han, med lagom stor inlevelse, sjunger ”Stay with me”:
”In the morning... spark... plase don't say you love... studs, studs, spark... 'cause I'll only kick you out of the door... spark... I know your name is Rita, 'cause your perfume smelling sweeter... spark... since when I saw you down on the floor... inkast... guitar!”
Rösten är både si och så. Rod låter kören fylla ut tiden med ”Young hearts run free” – kan inte finnas någon annan förklaring till den malplacerade covern – och omger sig med två gitarrister som gasar på i okänsliga Sweden Rock-solon. I det här sammanhanget borde det senare betraktas som ett pinsamt etikettsbrott.
Och sedan när förtjänade ”Forever young” att tre slagverkare går loss i ett ”Riverdance”-muller?
Men det ska erkännas — Rod Stewart är väldigt bra på att vara dålig. Eller kanske snarare väldigt rolig på att vara kass. En bedrift i sig.
Det är en sann upplevelse att se den gamle tuppen ligga på rygg och cykla med fötterna i luften i någon sorts, ehm, manöver som säkert får försäkringsbolaget att bita på naglarna varje kväll.
Det är lika kul när han hyllar gamla blueshjältar genom en hård cover på ”Rollin' and tumblin'” — i chockrosa kavaj. I samma nummer blir den pimpade folkrockaren så till sig att han gör ”the funky chicken” med nämnda kavaj. Det är i alla fall nåt seriöst funky som pågår. Han flaxar med det stackars plagget över arslet. Äh, ni skulle ha varit där.
Till slut kommenterar Rod en av sina mer iögonfallande och grandiosa skjortor:
”Jag köpte den på Zara — not!”
Nej, det kan ju bero på att Zara faktiskt säljer kläder.
Och så finns det också några få tillfällen när Rod Stewart slutar att vara lite lattjo. I stället försöker han övertyga publiken med riktig inlevelse.
Den akustiska och varma Faces-klassikern ”Ooh la la” är en mycket nödvändig påminnelse om att Stewart en gång i tiden gjorde bättre rock'n'roll än The Rolling Stones.
Och kvällens show stopper är en himmelsk ”gå ner på knä och tappa andan”-version av Etta James soulballad ”I'd rather go blind”. Där verkar Rod äntligen ta sin uppgift på allvar.
Han vill att publiken ska lyssna. Han vill att de ska berörda. Han vill sälja in balladen med själ och hjärta.
Hellre det än att folk får bada i ballonger till ett funkbassolo.