Stor tragikomik – utan flatgarv
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden
Jag fattar varför Henrik Schyffert sågat sin egen tv-serie i förväg.
”Allt faller” är absolut inte ”Solsidan”.
Men den är väldigt rolig, på det lågmälda lilla fina viset.
”Allt faller” börjar sändas först på torsdag klockan 21.00 på TV4, men vissa saker går inte att vänta på.
Det gäller champagnen på nyårsafton och det gäller en tv-serie där stora komiker som Henrik Schyffert, Jonas Gardell och Johan Rheborg spelar versioner av sig själva i den medie- och underhållningsbransch där de verkar och lever på riktigt.
Dessutom har ju trailarna varit oerhört absurt roliga.
Så jag snokade fram de två första avsnitten och – ja, det är roligt.
Serien påminner om den magiska tv-serien/filmen ”The trip”, där komikerna Steve Coogan och Rob Brydon reser England runt som ”sig själva” och testar lyxkrogar.
Även i ”Allt faller” är det är omöjligt att avgöra vad som är improviserat, sant eller påhitt. Sannolikt är det en blandning av allt.
”Allt faller” är en drift med underhållningsbranschen, det är en drift med dem själva och det är en drift med publiken. Kanske mest av allt med publiken, de som blir kränkta för att ett skämt just drabbar dem, eller någon de känner som har Downs syndrom eller sitter i rullstol eller är dvärg eller är cp-skadad. Och hur komikerna sedan måste stå till svars för det. Det är inte enkelt. Och de orkar inte, egentligen. Men de måste.
Serien handlar om att vara komiker och offentlig person.
Det är alltså egentligen en smal tv-serie men med mycket kända namn i rollerna (Marie Göranzon har en ljuvlig biroll som cynisk impressario – en av flera karaktärer som kanske, kanske inte, bygger på verkliga personer).
Inte undra på att Schyffert velat sänka publikens förväntningar på något fullsatt, festligt och familjefolkligt som ett nytt ”Solsidan”.
Men med detta sagt så är ”Allt faller” absolut inte någon mörk och komplicerad shoegazing-tv. Serien kan mycket väl nå över en miljon tittare. Det finns pruttskämt für alle.
Mest otippat är kanske att Gardell, tidigare känd som författare och komiker, visar sig vara en skicklig skådespelare. Redan i första akten är han ljuvlig när han drar ett extremt grovt skämt om diskoteksbranden i Göteborg, något som han efter showen får äta upp med sked.
Det är stor tragikomik. Men det är inte flatgarv. Det är minimalistisk, lätt ledsen humor och det är underbart att just den försiktiga, för att inte säga konstnärligt fega, kanalen TV4 sänder den.
En varning bör dock utfärdas för sändningstiden 21.00. Se till att även de större ungarna lagts i säng, annars finns det risk för jobbig stämning när vissa ord ska förklaras.
Eller jag vet inte förresten. Barn nuförtiden är kanske vana vid sperma i örat och dammvippor som ska långt in i röven.
Veckans...
BABE. Camilla Läckberg. Hallå där twittrare, hatare och elakingar. ”Fjällbackamorden” är förvisso något av det mest genanta SVT producerat även i mysdeckarväg – men det är ju inte Läckbergs fel. Hon är inte filmmakare. Hon skriver böcker. Och första avsnittet, det med Per Morberg, var för övrigt ganska bra. För 11-åringar.
FINAL. Andreas Kleerup spelade med Tomas Ledin i ”Tack för musiken”. Och det var inte ens bisarrt, bara bra, särskilt när Kleerup sjöng.
PEPP. ”Sveriges mästarkock” börjar igen på TV4 i kväll. Är tokig i skiten.
STJÄRNA. Lill-Babs i ”Stjärnorna på slottet”, SVT. Men vad jobbigt det måste vara för Barbro Svensson att spela sig själv om och om igen och berätta samma story om och om igen. Och igen. Imponerande att hon gör det så galant.
PINT. Det irländska folkmusikbandet The Dubliners lägger av efter 50 år. Nyheten fyllde mig med märkligt stor sorg. Om även de lika gamla kollegorna i The Chieftains läger sina tin whistles på hyllan vet jag inte vad jag kan tänkas ta mig till. Dränka mig i Guinness?
SUCK. Julhelgen är över, nästa stora grej: Midsommar. Allt emellan är bara falska löften. Denna sex månaders långa vämjeliga väntan på varmt ljus kan inte levas, bara överlevas. Ugh.