ESC går igen

Markus Larsson

BELGRAD. Sjung halleluja.

I går gjorde Eurovision Song Contest om samma bedrift som Jesus.

Tävlingen återuppstod från de döda.

Någon kanske minns min sista krönika från fjolårets svenska fiasko i Helsingfors?

Den där kvällen då The Arks schlageräventyr slutade med att ”The worrying kind” kom på 146:e plats, eller hur det nu var?

Krönikan var en dödsruna, en sista hälsning till en gammal vän som just dukat under.

Vi illustrerade texten med en gravsten, bara för att ingen skulle missa budskapet.

Det var över.

Tävlingen andades inte längre. Dess kroppsdelar var stela av rigor mortis. Obduktionen visade att musikleken dött av svågerpolitik.

Dödsstöten kom när Malta– en brittisk ex-koloni i Medelhavet – som första och enda land gav just Storbritanniens värdelösa charterbuskis tolv poäng.

Men i går tändes en ny och rosa stjärna över Betlehem. Det har skett ett sällsynt mirakel i Serbiens huvudstad Belgrad.

Likt de odöda i en Hollywood-film – eller Jesus i den kristna såpan Bibeln – har tävlingen trotsat naturens regelbok och grävt sig upp ur sin egen grav.

Och förutsättningarna ser lite annorlunda ut i år.

Denna gång får publiken för första gången titta på två semifinaler. I en av dem tävlar Charlotte Perrelli och ... det brukar gå ganska bra när Sverige skickar klassiska och kvinnliga schlagerveteraner.

Det här kanske möjligen blir en stor revansch.

Bland Perrellis motståndare märks bland andra den ryske stjärnan Dima Bilan, som dopat sitt nummer genom att konståkningsfantomen Jevgenij Plusjenko medverkar på scen. För att inte tala om en viss docka från Irland.

Och vinner det pladdriga tyget från U 2:s hemö får vi nog damma av den där gravstenen igen och hugga in ett nytt dödsdatum.

Sent i går eftermiddag solade sig Belgrads gråa byggnader i en glödande solnedgång.

Jag såg inga ruiner efter Natos bombräder för nio år sedan.

Jag såg inte heller några män som gick hand i hand utanför ESC:s presscenter.