Livrädd – men imponerad
GÄVLE.
Jag kan bli livrädd.
Och samtidigt djupt imponerad.
Jag hör mig ofta säga med en suck: "Alltså dagens ungdomar".
Förmodligen har vi sagt just så i alla tider om kommande generationer. Men att varje vecka syna ett gäng otroligt medvetna tonåringar i "Idol" leder till vissa funderingar kring det förflutna.
Att växa upp på 80- och 90-talet innebar några viktiga ting. Som att ta munbloss i rökrutan på rasterna, bära Levis-jeans 501 och ha tågräls (tandställning).
Jag var lite för underutvecklad (sen pubertet) för att ha brösthållare eller kille, jag färgade aldrig mitt hår i några crazy utstickande färger. Jag hade ingen vidare stilkänsla, men det förväntades inte heller av mig.
Det fanns inga datorer, internet, mobiltelefoner, bloggar, modeprogram, så kallade hälsotidningar som pickade på vår uppmärksamhet. Som sa till oss att vara perfekta varumärken och att växa upp – fort som fan. Våra innersta tankar och problem skrev vi ner i en rosa dagbok med litet docklås. Vi basunerade inte ut tankar och bilder på Facebook eller Twitter.
Det kan låta motsägelsefullt, men i min musikklass var det "fult" att uttala "jag vill bli artist". Jag var en typisk körmänniska som kände mig till freds med att stanna kvar i massan på scenen. Jag fokuserade på att sjunga med magstödet.
När jag följer de unga idolerna inser jag att den tiden är förbi. Inte för att dagens ungdomar är mer rustade för det, utan för att det är så samhället ser ut.
En verklighet som kan göra mig livrädd och överbeskyddande.
Men också djupt imponerad över deras mod att inför miljoner tittare vara en symbol för samtiden.