Kändisarna älskar att skvallra – om kändisar
Läs Magnus Sundholms krönika
HOLLYWOOD. WT är trummis i ett av världens just nu hetaste band.
Under 20 minuter är det tänkt att vi ska prata om gruppens kommande platta.
Men han vill bara snacka Hollywoodkändisar.
Orden forsar ur munnen på honom.
– Har du träffat Tom Cruise? Allvarligt, har du träffat honom? Hur är han då? Hur är han? Hur ÄR han?
Han är så uppspelt att han sätter händerna på stolens armstöd och trycker sig hårt uppåt. Fötterna landar på sätet och han blir sittande på huk. Ett stort leende vilar lika förväntansfullt som otåligt på hans läppar.
Innan jag hinner svara lägger han orden i min mun.
– Tillgjord, va? Fejkad, va? Så där läskigt positiv, va?
Han nickar som om jag just bekräftat det han sagt.
Sen fortsätter han med en intensitet man vanligtvis ser hos femåringar på julafton.
– Brad Pitt, då? Hur är han då? Brad Pitt? Jag menar, Brad Pitt, alltså? Har du träffat honom?
Han borrar ögonen i mig. Jag hinner knappt nicka till svar förrän han är i gång igen.
– Stor gräsfantast, va? Major stoner, eller hur? Major stoner.
Nu är det inte ens frågor längre. Det är uppfattningar. WT vill bara få sina förutfattade meningar bekräftade.
Ändå kan jag inte låta bli att le åt hans obrutna entusiasm. Då slår han sig hårt på ena jeanslåret.
– Haha! Jag visste det. Jag visste det. Jag VISSTE det.
WT är berömd och ekonomiskt oberoende.
Men inte på något sätt skiljer han sig från politiker i Washington, fotografer i New York eller barndomskompisar i Örebro.
I det här yrket kan man jaga svenska sexualförbrytare i Chile, följa kidnappningsdraman i Colombia och spåra exilförbrytare i Florida. Men benämningen Hollywoodreporter går – på gott och ont – aldrig ur.
Det är kändisar folk vill prata om när man träffas. Ju berömdare desto bättre.
Till och med kändisar vill prata om kändisar.
Skvaller står högst i kurs.
Då är det oväsentligt att en platta ska krängas.
– Jolie, då? Vad tror du om henne, då? Jolie, alltså, wow!
WT gör visselljud.
– Allvarligt, de där läpparna? Visst är de uppumpade, va? Fejkade, va? Eller hur – de måste vara fejkade?
Den här gången höjer jag händerna för att få ett ord med i laget.
– Jag vet inte. Men jag tycker att de är fina.
Han verkar inte ha lyssnat alls.
– Jag visste det! utropar han.
– Det var det jag hade hört. De är fejkade.