En krogshow i hamnen i Göteborg känns inte Vegas
Publicerad 2016-10-01
Jens Peterson har sett ”My way” – så många plus får den
GÖTEBORG. Vad har Jan Malmsjö, Claes Malmberg och Helena Paparizou gemensamt?
Allt har deltagit i Melodifestivalen.
Här gör de mest jazzstandards. Las Vegas light. Jan Malmsjö i ”Mr Bojangles” är alldeles, alldeles underbar.
Nej, en krogshow i hamnen i Göteborg känns inte Las Vegas, trots barstolar och Sinatracovers. Claes Malmberg sågar hemstaden redan i förshowen efter förrätten. Han sjunger en salt satir om tidningen GP till melodin ”Georgia on my mind”.
Malmberg sjunger mycket. En del väldigt bra, som ”I say a little prayer” på svenska och ”Spinning wheel” i Blood, Sweat and Tears-arrangemang med det vassa åttamannabandet. Han imponerar mindre i ”Route 66” eller ”Don´t get around much anymore”.
Mest underhållande är Malmberg förstås som komiker. Han slänger sig ut i en halsbrytande kärleksförklaring till jazz och gör en ovanligt elak presentation av orkestern. Tommy Körbergs knän är ämne för en predikotext.
Malmberg gör en mycket fin och rörande hyllning till Jan Malmsjö. Berättar vad sången ”Bygga upp ett stort berg” betydde, hur idolen Malmsjö väckte teaterdrömmar.
Jan Malmsjö är 84 år. Han dansar in med ”You make me feel so young”. Han visar bandaget på handen han skadat när han föll och pratar om yrsel. Men vilken sångröst och närvaro! Och så underbart ”I´ve got you under my skin” svänger, i samma sorts Nelson Riddle-arr som Frank Sinatra svävade på.
Helena Paparizou känns som en gästartist, men gör trevliga sånger som ”Que sera, sera” och ”Accentuate the positive”. I finalen kommer hennes ”My number one” sida vid sida med ”Hej clown” och ”En riktig jävla schlager”.
En söt ömsesidig beundran mellan Malmberg och Malmsjö. En gnutta glamour. Mycket glädje.