Filmspöket behöver en ansiktslyftning
Jan-Olov Andersson är trött på tjatiga filmklichéer
Det spökar på bio, igen, i ”Crimson Peak”.
Men är det inte dags att snart uppdatera spökenas utseende och beteenden?
Först känns något nyskapande. Sedan går det några år och samma sak blir tröttsamt allmängods.
När Ridley Scott lät schweiziske konstnären HR Giger (1940–2014) skapa (de så småningom Oscars-vinnande) effekterna och utseendet på utomjordingarna i ”Alien” (1979), satte han förstås även tonen för filmseriens sequels.
Tyvärr också för hur monstren skulle se ut i massor av sämre filmer.
Guillermo del Toros ”Crimson Peak” har både andra svagheter och förtjänster, men länge satt jag främst och retade mig på de spöken som skrämmer Mia Wasikowskas rollfigur, nyinflyttad i ett riktigt magnifikt kråkslott i det sena 1800-talets England.
Man känner igen dess skepnad från på tok för många både bättre och sämre skräckfilmer. Hur de hasar sig fram längs golven. Hur de pratar med knarriga röster. Hur de liksom löses upp i konturerna. Hur de liksom – POFF! – plötsligt försvinner när någon annan än den som ska bli skrämd, kastar en blick åt spökets håll.
Spöken som tjatiga klichéer. Känns som väldigt länge sedan man häpnade över den typen av effekter och att de därför var något som skrämdes ganska effektivt.
Pratar med några skräckfilmsentusiaster på redaktionen. Vi kommer fram till (fast här kan vi mycket väl ha fel …) att första gången dessa spöken dök upp i en film kan ha varit i ”Poltergeist” 1982. Det fruktsamma samarbetet mellan Steven Spielberg, då producent, och Tobe Hooper, då ökänd regissör efter ”Motorsågsmassakern” (1974).
Sedan dess har specialeffekterna utvecklats med tusentals procent, men inte sjutton blev nyinspelningen av ”Poltergeist” (premiär i våras, på dvd 26 oktober) mer otäck för det.
Inte så att jag vill ha tillbaka spöken i vita lakan, men … är det inte dags för en uppdatering av filmens spöken snart?
3 favoriter
Stig Björkman
Braksuccé för ”Jag är Ingrid”, över 150 000 besökare.
Amy Deasismont
Suverän i ”Min lilla syster”, som borde ses av fler.
Peter Grönlund
Mycket stark långfilmsdebut med ”Tjuvheder”.