Kim Anderzons sista dagar

Karin Ahlborg

Kim Anderzon blev 71 år.

I förrgår kväll somnade hon in efter att ha förlorat kampen mot cancern.

Men in i det sista var Kim Anderzon på språng – så gott hon kunde.

En vecka före sin död stod hon scenen för sista gången.

Fyra dagar innan hon somnade in hade hon själv regisserat sitt största framträdande:

Sin egen avskedsföreställning.

Borden på restaurang Wasahof var vackert dukade.

Det hade gjorts plats i hela lokalen för alla 70 gäster som Kim Anderzon ville träffa.

Stämningen var en märklig blandning av uppsluppenhet, värdighet och en smula nervositet; alla visste ju att Kim Anderzon var svårt sjuk även om ingen kunde ana att detta skulle bli hennes sista föreställning.

Någonsin.

– Vi hade inte planerat det så här, säger Tintin Anderzon ett dygn efter mamma Kim Anderzons bortgång.

– Jag och min bror Fredrik Egerstrand höll på med en dokumentär och vi hade tänkt samla gamla Pistolteatergänget för att få med den delen av historien. Men mamma var så engagerad och kom hela tiden på fler vänner som hon ville ha med och det växte och blev mycket större än vi tänkt.

Trots att sjukdomen redan var långt gången hade Kim Anderzon inte en tanke på att ge upp föreställningen ’’Den flintskalliga primadonnan’’ på Boulevardteatern. Det hade hon varit tvungen att göra en gång tidigare, på våren 2013 när livmodercancern återkommit i form av en tumör i ryggen.

Men inte en gång till.

Fredagen den 17 oktober körde Lars Naumburg, mannen hon levt tillsammans med i 34 år, henne som vanligt till föreställningen.

I baksätet låg Kim Anderzon – annat kunde hon inte för smärtan – och gjorde sina röstövningar.

Helge Skoog var hennes mot­spelare i pjäsen:

– Hon var väldigt dålig och hade svårt att resa sig. Hon spelade under svåra plågor men det märktes aldrig mot publiken. När hon kom upp på scenen var hon full av kraft.

Eller som Lars Naumburg uttrycker det i brevet han skickade ut till redaktionerna sedan Kim Anderzon somnat in:

’’Röstövningarna och mötet i logen med kollegerna före föreställningen fungerade som en ringklocka för en kapplöpningshäst. Hennes system gick i gång. Ännu en gång: Upp på scen och leverera!’’

– Hon var väldigt mån om att vi skulle spela och inte ställa in. Men vi bestämde då, den fredagen, att det inte skulle gå att spela nästa

föreställning.

Kim Anderzon var till slut sängliggande 24 timmar om dygnet. Hon fick smärtstillande och näringsdropp. Runt handleden bar hon ett armband med texten ’’Fuck Cancer’’.

Frågan var om hon, som enda person, skulle tvingas utebli från den grandiosa festen på Wasahof.

Sin egen avskedsföreställning.

Det var osäkert in i det sista.

Kim Anderzon var dålig. Hon sov långt in på eftermiddagen och sjukvårdsteamet som skötte henne i hemmet gjorde allt vad de kunde med hjälp av medicinering för att hon skulle orka.

På Wasahof hade gästerna fått ett glas bubbel och snart satt de till bords för att äta en vitlöks- och saffransdoftande Bouillabaisse.

Då gjorde Kim Anderzon entré.

Hennes hår var kortare men lika rött som vanligt och matchades av en lika röd scarf runt halsen.

Gången var inte stadig men det var hennes Lars Naumburg som varsamt stödde henne genom lokalen.

– Hon hälsade oss alla välkomna och berättade hur hon sett fram emot att få träffa alla nära och kära. Det var ett magiskt ögonblick, säger vännen Gert Fylking.

Kim Anderzon gick runt till alla i lokalen, tog sig tid med var och en.

Under tiden hyllades hon. Med tal. Med sång. Med små utsnitt av teaterpjäser och med dans.

– Efter flera timmar var hon väldigt trött. Då la hon sig på divanen som fanns längre bak i lokalen och så fick folk komma fram och prata med henne. Alla ville, förstås, men hade förstånd att se till att var lite lugn och ro omkring henne.

– Det var så lyckosamt att hon hade de där sista krafterna för att genomföra festen, säger Tintin Anderzon.

– När vi planerade för festen kunde vi inte ana att hon skulle vara så sjuk då. Jag är så lycklig över att vi vågade, att vi löpte linan ut.

– Mamma brukade prata om att hon ville vara med på sin egen begravning och det blev ju lite så, fast det var gladare.

Kim Anderzon lämnade festen sist, runt midnatt.

Dagen efter var det som om den lilla kraft som funnits runnit ut. Hon gick in i medvetslöshet.

– Men hon kom tillbaka ibland. Och då sa hon: ’’Nu har jag varit i skogen. Najs.’’ Mamma har aldrig sagt ’’najs’’ i hela sitt liv, säger Tintin Anderzon.

Familjen vakade över henne intill slutet.

– Jag kände när hon gick över till andra sidan. En bild kom till mig att det stod många och tog emot henne och hon sa: ’’Vilken häftig

resa jag har varit på’’.

– Allt var väldigt vackert, man kan inte få en finare avslutning.

På Boulevardteatern var föreställningen inställd.

Scenen var mörk och nästan tom. Helge Skoog stod där för den som inte ville ha pengarna tillbaka och berättade om sitt liv på teatern.

– Det var en ödes ironi. En av de sista replikerna i pjäsen är: ’’Hur gick det med den skalliga primadonnan?’’ Kim var ju just det på slutet.