Jag är dåren som skrattar på bion
Jag har en något olyckligsalig förmåga att börja skratta när alla andra gråter eller sitter och känner sig väldigt gravallvarliga i biosalongen, så att de vänder sig om och undrar vad det är för dåre som skrattar åt något så hemskt.
Mest flagrant är kanske när jag gapskrattade mig igenom halva Todd Solondz briljanta film ”Happiness” i en biosalong fylld av proppmätta cineaster 1998.
Särskilt hysteriskt rolig var scenen där pedofilen Dylan Baker hade ett innerligt samtal med sin son, men den ordväxlingen kan jag sannerligen inte citera här.
Det blev jobbig stämning i salongen. Skamblickar.
Men jag hade rätt, det är en komedi, fatta! Ändå satt jag där och kände mig utpekad som en crazy person.
Mina skratt är ingen försvarsmekanism för att skydda mig mot otäckheter, tvärtom, det finns få personer som blir lika deprimerade som jag av ett olyckligt slut på en film. Jag vill alltid ha en kyss i slutet. Olycka har vi ju livet till.
– Visst var det väl så att han ändå tog lite pengar, överlevde och återförenades med sin kärlek? sa jag till några vänner efter att vi sett en actionfilm nyligen (ska inte avslöja vilken men ni som sett den fattar).
– Ja, självklart, Fredrik, och pengarna placerade han i säkra räntefonder och sedan levde de vid en liten sjö med alla sina gemensamma barn, bedyrade de och jag bortsåg helt från ironierna och gick glatt vidare, jag hade fått mitt lyckliga slut.
Häromdagen såg jag David Cronenbergs utsökta komedi ”A dangerous method” om psykoanalytikerna Sigmund Freud och Carl Jung. Okej då, den är ingen komedi men den är understundom fantastiskt rolig och precis som med ”Happiness” anser jag att det är fullt medvetet.
Som scenen där Jung (Michael Fassbender) berättar om en dröm för Freud (Viggo Mortensen). De känner knappt varandra men diskuterar ändå helt kliniskt Jungs inre.
Plötsligt säger Freud, med stenansikte, medan han andas ut cigarrök:
”This log. I think perhaps you should consider the possibility that it represents the penis.”
Ja, kanske det ja, svarar Jung, lika nollställt gravallvarlig och sedan grubblar han glatt vidare på sin eventuellt undertryckta sexualdrift.
Det är strålande komik, banne mig roligare än Robert Downey Jr:s ”Never go full retard”-scen i ”Tropic thunder” eller hela ”Titta vi flyger” (världens roligaste komedi).
Men människorna i salongen vände sig om och undrande vad det var för foliehatt som gapskrattade på helt fel ställe. De ansåg att jag alldeles omedelbart borde bältas vid närmsta jungianska psykologsoffa.
Men jag har rätt, ni har fel, det var stor komik. För att tala som Thåström: Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal.
Väl?