Fascination ska inte misstas för längtan
Jag tycker ”Downton abbey” är bra. Men jag längtar inte till flydda tiders klasser.
Jag skrattar åt ”Solsidan”. Men jag vill inte bo där.
Det finns en löjlig lust att övertolka vårt intresse för filmer och tv-serier.
”Downton abbey” är en välgjord serie. Andra säsongen släpps snart på dvd här, och tredje spelas in senare i år i England. Människoöden vi är intresserade av att följa. Bra historier.
En del tolkar det som att vi därför är mer intresserade av herrskap och tjänstefolk. Vill tillbaks till den tiden. Nix.
Komediserien ”Solsidan” kommer också tillbaka. Förtjusningen för den har uppfattats som en fascination för ”överklassen”. Trots att personerna i serien verkligen inte är överklass. Att vi skrattar åt ”Solsidan” beror inte på att vi längtar till större hus, dyrare grillar och fisförnäma shoppare.
Jag älskar till exempel ”Pang i bygget” med John Cleese, men jag har aldrig känt en längtan att öppna hotell i Torqay.
I själva verket är det tvärtom. Det är inte så att vi dras till filmer för att de utspelas i en främmande värld som vi vill bli en del av. Det är för att människorna i de här berättelserna ställs inför val som vi känner igen oss i.
Alla har sett grannar och bekanta som de i ”Solsidan”. De finns i alla klasser och kvarter.
Alla har haft jobbarkompisar och chefer som de på ”Downton abbey”. För att inte tala om chefen som han i ”The office”. Funderat på livsval och kärlekar på samma sätt.
Vi kan känna igen oss. Platsen och tiden är bara en yta.
Sedan är det en annan sak att bra filmer och tv-serier som ”Downton abbey” får extra trovärdighet av skickligt återskapade miljöer och kläder.
Det gällde även ”Svinalängorna”, som gripande fångade hur det var för barn att växa upp i en fattig alkoholistfamilj i Ystad på 1970-talet. En biosuccé som lockade närmare 400 000 i Sverige utan att det tolkades som en längtan till den tiden eller det livet.
Människorna fascinerar. Valen de ställs inför.
Min favoritfilm just nu, som jag tjatat om sedan förra året, är franska svartvita ”The artist”. Och nej. Jag har ingen längtan till Hollywood på stumfilmstiden.