Bortglömda stycken och brobryggare i Sydafrika
Musiken är med oss från födelsen till döden.
Sommarvärden och dirigenten Cathrine Winnes snubblar över bortglömda kompositörer och finner en brobryggare i Sydafrika.
En plats där alla mobiler är avstängda, en fristad där alla är tillsammans men ändå så ensamma, där vi får känna, vila, lyssna, skratta, gråta. Platsen är en konsertsal, vår berättares arbetsplats.
Musikens kraft upptäcktes tidigt.
Modern, flygvärdinnan som reste ut i världen och kom hem med exotiska nyheter, sjöng och fadern, arkitekten, spelade piano.
Winnes låg i sitt flickrum och grät för att musiken var så vacker och drabbande.
Hon växte upp och kom in på Musikhögskolan i Oslo som saxofonist, men hörde en dag en orkester repetera. En explosion för öronen, nästan 100 musiker som ger och tar.
Och mitt i allt en man som ger instruktioner. Som har kommandot. Dirigenten.
Och så ett skutt i historien till ett brittiskt fängelse i början på 1900-talet. Suffragetterna kräver kvinnlig rösträtt och dess ledare Emmeline Pankhurst har spärrats in.
I cellen bredvid sitter dirigenten Ethel Smyth, som komponerade den berömda sången March of the woman, och dirigerar musik med en tandborste.
Så sent som 2004, då vår berättare tar dirigentexamen, är det en nyhet i Norge att en kvinna tar plats i detta sammanhang. Den sista mansbastionen faller och Skavlan ringer.
Cathrine Winnes brinner för att lyfta fram kvinnliga kompositörer och finner ett bortglömt pianostycke av norskan Signe Lund.
Fantastiskt, men så visar det sig att Lund under kriget stödde nazistledaren Quisling.
Vad göra? Kanske är det ändå så att konsten måste skiljas från människan.
Winnes är bjuden till Sydafrika för att leda en gigantisk kör under firandet av Nelson Mandelas hundraårsdag och upptäcker vad jag tror är hennes budskap:
Det är faktiskt sant att musiken bygger broar.