Två whisky senare var jag förälskad
Per Bjurman rapporterar från New York
TAMPA. Plötsligt kommer en lady som ser ut som Rebecca Romijn in i baren, beställer en Jack Daniel’s straight up och sveper den dödsföraktande.
Sen beställer hon en till, sveper den också – och går igen.
Jag är kär.
Min Rebecca Romijn kanske är alkoholist och jag en idiot som sitter med min ful-Heineken och blir imponerad av skådespelet.
Men det känns inte så.
Den unga damen, i högklackat och bedårande klänning från Valentino (tror jag, men vad vet jag egentligen om sånt ...) sänker sina shots med sån elegans.
Sån stil.
Sån sinnlighet.
Det är inget man räknar med att få se i en halvsunkig sportbar i centrala Tampa.
Där sitter bara halvtrötta män i sportkepa och tittar på hockeyfajt mellan San Jose och Vancouver på en platt-tv större än en genomsnittlig hyreshusfasad.
I ett hörn längre in i lokalen spelar ett skränande tonårsgäng biljard.
Och så är det ett lätt berusat par som sitter vid ett högt bord och mumlar över flottiga lökringar serverade i en röd plastkorg.
Men den här sensuella kvinnan behövde av okända anledningar två snabba järn för att klara sig genom resten av kvällen och gick såvitt man kan förstå in på första bästa ställe.
Jag funderar ett tag på att springa efter och hejda henne inan hon försvinner i den ljumma Tampa Bay-natten.
Jag är vanligtvis inte så inbilsk att jag tror att jag har något att hämta hos ladies som ser ut som Rebecca Romijn, men trots att jag bara dricker Jack Daniel’s på långflygningar var det något som indikerade gemensam livssyn i det här fallet.
Hon lyssnar förmodligen också mycket på Jackson Browne just nu, älskar när skarvarna ute på Interstate 75 sjunger i bildäcken och vill ha sin prime rib medium rare.
Vi skulle kunna köpa ett stort hus på Long Island, bilda familj och leva lyckliga ihop forever.
Fast jag sitter kvar och ser om Daniel Sedin kan göra mål på Nabakov i San Jose-kassen.
Det blir enklast så.
Jag kan aldrig sluta tänka på Tom Hagen och de andra karaktärerna i förra seklets största drama, så Mike Winegardners böcker är en lisa.
Han fyller i de luckor Mario Puzo och Francis Ford Coppola lämnat öppna och fullbordar storyn om familjen Corleones öde.
Den första hette ”The Godfather returns”, den andra, som jag råkar läsa just nu, ”The Godfather’s revenge”.
Kalas.
Tattaglia är by the way fortfarande en pimp. Glöm aldrig det.