Nu blottar Dylan sig för publiken
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det är Bob Dylans höst.
I oktober står han på scen i Sverige. På dvd kan vi se honom förändra folkmusiken och rockmusiken. "No direction home" är en fantastisk dokumentär.
Omslagsbilden är tagen i England i maj 1966 på väg från Bristol till nästa stopp under den turné där Dylan och hans kompgrupp The Hawks blev utbuade kväll efter kväll. Dylan ser blöt och förbannad ut och rynkar pannan. Ögonen gömmer han bakom solglasögon.
Det gör han inte i filmen.
För oss som varit onödigt intresserade av Bob Dylan i väldigt många år är det förstås gränslöst fascinerande att han äntligen pratar. Berättar för kameran om resan från barndomen i Hibbing, Minnesota, till att bli en av rockmusikens största förändrare och inspiratörer.
Dylan är öppen och rättfram. I den över tre och en halv timme långa filmen möter vi också vänner från 1950-talet och folkmusikkolleger från Greenwich Village.
Martin Scorseses film är ett syskon till Dylans underbara självbiografi ”Chronicles”. Nu finns också boken ”The Bob Dylan scrapbook: An American journey 1956 - 1966” med fotografier och privata texter.
Förr fanns det Dylan-dårar som rotade i soptunnor för att få ledtrådar till hans musik och liv. Nu öppnar Dylan själv dörrar som alltid varit stängda.
Det är häftigt att se honom uppträda som ung valp. Bli hyllad folksångare och sjunga vid en demonstration för medborgarrätt i Mississippi 1963. Bli utbuad när han gör en elektrisk ”Maggie”s farm” vid festivalen i Newport i juli 1965 och ännu mer utbuad i England 1966.
Det berömda utbrottet när någon i publiken skriver ”Judas” åt Dylan och han svarar ”I don”t believe you” och sedan säger till musikerna att spela ”Like a rolling stone” fucking loud.
Dylan har uppenbarligen gett Scorsese tillgång till alla byrålådor och klippkuvert. En stum kortfilm från 1961 visar en rundkindad Dylan plocka hattar ur ett gitarrfodral på en New York-gata. Här visas hans screen test för Andy Warhol. Här sjunger han ”I can”t leave her behind” i ett hotellrum i Glasgow.
Gamla flickvännerna Suze Rotolo och Joan Baez är intervjuade i dag och berättar minnen från 1960-talet. Baez är syrligt skarpsynt.
”No direction home” handlar om musiken och bara musiken. Den ger en tydlig bild av hur Dylan förändrades från en i mängden till ett original. Hur han sög upp influenser från många håll och skapade något nytt.
Dylan pratar gärna om folkmusik, blues och country och alla han lyssnade på, det vet jag av egen erfarenhet. Han vill inte bli utnämnd till talesman för en generation eller ledare för någonting.
I ”No direction home” är han dock på gott humör och har hela tiden en road glimt i ögonen. Ibland skrattar han, som när han berättar hur han sålde sin själ vid the crossroads och kom tillbaka till universitet i Minneapolis som en bättre artist. Vår tids Shakespeare har till sist tagit av masken.