Recension: ”Jobba för två” med Claes Malmberg

Jens Peterson

MÖLNDAL. Det är som parodi på privatteater.

Låter det roligt? Det är det sällan.

Frida Hallgren är underutnyttjad i en tunn roll och Claes Malmberg är Claes Malmberg.

”Jobba för två”  är brittisk fars byggd på italiensk 1700-talskomedi. Tunn intrig tänjs ut med musiknummer som mest är där för att kompa flytt av kulisser.

Handlingen förklaras i omständliga monologer som verkar utgå från att publiken är lika korkad som rollfigurerna. Istället för roligt spelade scener är det någon som berättar vitsar. Det är trögt och stelt och startar bedrövligt. Inget går att tro på. Det kanske inte är meningen.

Det ska vara 1963, vilket sägs ofta, men intrigen har flera saker som absolut inte är 1963 så det kanske är en lustifikation. Slapstick av Lars Bethke som gråhårig kypare lyfter några scener.

Förutsägbara skämt

Claes Malmbergs roll är skriven med plats för improvisationer och publikmedverkan, och en fritt spinnande Malmberg är underhållande. Men han borde ransonera skämt om sin vikt.

Hans roll Hilmer hjälper först en kriminell typ, sedan en annan. Som ska döljas för varandra. Den ena är en kvinna som låtsas vara sin döde tvillingbror. Frida Hallgrens lilla roll är en mycket trögtänkt flicka som mot sin vilja ska gifta sig med denne, men älskar en annan.

Inget att bry sig om. Man förstår när saker är tänkta att vara roliga. Repliker faller platt utan skratt, lika vemodiga som kvällsregnet.