Han gör vad han vill höra – och lyssnar inte på andra
Marcus Grahn om Robert Petterssons sagolika succé
Från Takidatoppen fanns olika vägar att gå för Robert Pettersson.
Han valde helt rätt.
Han valde helt fel.
Sagan om Takida är min tjatiga favorit. Den om slagpåsen som slog tillbaka och slog igenom i det tysta. Kritikernas spottkopp, som gjorde sig folklig under radarn.
Där har Robert Pettersson ett livsverk att vara stolt över.
Så vart tar man vägen därifrån? Vad har han kvar att sträva mot?
En dröm skulle kunna vara denna: att lyckas övertyga översittarna. Att en enda gång få en femma och en kultursideskomplimang. Ett kreativt erkännande, kärlek och respekt.
Om han har haft sådana drömmar hade ett solosteg kunnat ta honom dit.
Om han har haft sådana drömmar har Stiftelsen grävt dem sex fot under jord.
Den här vägen leder inte bara till Svensktoppens förstaplats: den tar honom också ännu längre in i motståndarnas skottlinje. Den dansanta, roligt campingglada svenskpopen är tungt bevismaterial om man vill få honom fälld för brott mot rockvett.
Så visar Robert att han fortsätter sträva mot det som förtjänar mer kärlek och respekt än något annat: att vara ärlig i sin musik.
Att göra vad man vill höra, utan att lyssna på andra.