Hoffmaestro – så skönt hjärnslött
Fredrik Virtanen om svenskarnas nya sätt att döva sig
”Speedy Gonzales, du tänder väl på, du tänder väl på?” var det förr.
Nu är det fredagsmys med tacos och käck tv som Sverige dövar sig med.
Man vill ju bara ha det lite Hoffmaestro.
– Och alltså, Håkan Hellströms alla pretentiösa referenser, suckar en glad svenne jag känner efter att ha hävt ur sig flera tunnor skit mot massa svenska popartister som han finner för tunga, typ Kent.
Om man inte förstår eller känner sig utanför är det lätt att omvandla sitt självhat till ilska mot andra. Precis som vilken Sverigedemokrat som helst. Det är mycket mänskligt.
Speciellt vanligt är det inom kulturen där det bara aningen svårtillgängliga och konstiga snabbt möts av förakt.
Vilket leder till uppgivenhet och mental slappma.
Vilket betyder ännu fler oironiska timmar med fredagsmys framför ”Doobidoo”, ”Idol” och ”Dansbandskampen” – och ett fortsatt växande intresse för hårdrock, schlagers, knullbloggar och Swedish House Mafias nysläppta Ibiza-mix ”Until on”.
Vi kan kalla det Hoffmaestro-fenomenet. Hoffmaestro är ett ”skönt” after beach-band, ett slags funkigt Tomas Ledin. De spelar in egna låtar inom många genrer. De är populära på TV4. Tilde de Paula bör älska Hoffmaestro. Peter Jihde också förstås men ingen torde älska Hoffmaestro lika mycket som Patrick Ekwall. Det är sportrock med dreads och öststat-Adidas. Ett innebandy-Manu Chao.
Ingen artist drar lika mycket publik till Gröna Lund, men alla vuxna med så kallat god smak skrattar åt Hoffmaestro. Det finns nämligen inget där, det är tomt och referenslöst och alldeles, alldeles, alldeles...underbart hjärnslött.
Hoffmaestro är ”Postkodlotteriet” med Rickard Sjöberg och en repris av ”Dödligt vapen 4”.
– Vi kör Hoffmaestro-kväll va, älskling?
– Gud ja. Man vill ju bara ha det lite Hoffmaestro.
– Mmm, med tacos.
Det är förstås underbart sunkigt. Vem vill inte äntligen slippa tänka efter en hård arbetsvecka? Bara checka ut hjärnan för helgen? Det är väldigt begripligt och skönt.
Det tråkiga med att vara Hoffmaestro är egentligen bara att man missar massa nyanser. Verklig konst, verklig underhållning också, har fler färger.
Till exempel kan man snappa upp en så kallad referens som fungerar som vägvisare. Referenser anses komplicerade och snobbiga men är ofta enkla, som denna:
Håkan Hellström sjunger om Speedy Gonzales på ”2 steg från paradise”. Vilket inte bara leder oss till Mexikos snabbaste mus utan också till proggorkestern Nationalteaterns mest berömda antiknarklåt. De sjöng ur flummarens samhällsointresserade perspektiv:
”Dom tjatar om strejker och klasskamp och skit / dom tjatar om arbetslösheten / Vad är det för mening att snöa på sånt / som för tillfället är på tapeten? / Speedy Gonzales, Speedy Gonzales / Du tänder väl på, du tänder väl på?”
Och visst gör vi det. Rökat heter Hoffmaestro.