”Director’s cut” ger Bushs original fler dimensioner
Det konstiga är inte att Kate Bush ger ut en skiva med delvis omgjorda versioner av gamla låtar.
Det konstiga är att inte fler artister har gjort en ”Director’s cut”.
Eller, det kanske en del egentligen har gjort. Härom året skrev jag i den här spalten om hur Saint Etienne hade låtit remixaren Richard X göra om låtarna på sin debut ”Foxbase Alpha”, för att sedan släppa de nya versionerna som en limiterad utgåva med namnet ”Foxbase Beta”.
Och remixplattor är ju inget nytt. Det händer även att artister släpper nyinspelningar, sällan med speciellt minnesvärt resultat.
Men det Kate Bush gör på sitt nya album ”Director’s cut” är att bara ändra lite grand på låtar från skivorna ”The sensual world” (1989) och ”The red shoes” (1993).
Och jag har verkligen full förståelse för det. Jag behöver ju bara gå tillbaka till mig själv. De få gånger som jag läser gamla texter är det nästan alltid frustrerande, man vill ju gå in och formulera om. För en artist måste den känslan vara betydligt mer påtaglig och påträngande. Folk har ju de facto skivorna hemma och lyssnar på dem gång på gång.
Men de flesta artister löser det genom att försöka gå vidare och spela in något nytt i stället.
Någon som Kate Bush, med så storslagna visioner och album som ofta inte skäms för att kallas ”verk”, ser det inte riktigt så. Hennes senaste album ”Aerial” kom för sex år sedan och innan dess hade hon inte gjort en platta sedan just ”The red shoes”.
Så det är klart att hon gärna fortsätter putsa på det hon har.
Och gillar ni Kate Bush ska ni absolut kolla upp ”Director’s cut”. För vad den brittiska sångerskan åstadkommer är att få dessa elva spår från två plattor att låta som en ny enhet. Och även om hon går fram med varsam hand – åtskilliga 80-talssynthar ligger kvar – lyckas hon plocka fram en känsla som är minst lika mycket nu som då.
Visst, Stones-gitarrerna i ”Rubberband girl” hade vi klarat oss väldigt gott utan. Men den nästan helt omarbetade ”This woman’s work” är faktiskt bara än mer överväldigande i den här ambient skimrande tagningen. Vilket även gäller ”Moments of pleasure”, som blir en vacker pianoballad med mjukt hummande kör.
”Director’s cut” solkar inte på något sätt ner Bushs original. De får bara fler dimensioner.