Riktigt bra film är lögn som går hem

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I film efter film far vi till amerikanska södern. Där det visar sig bo brittiska skådespelare i vinterns trend.

Både "Big fish" och "Åter till Cold mountain" litar på tunga britter i rollistan.

Lilla byn Cold Mountain ligger i North Carolina. Där bor inte bara Nicole Kidman, uppväxt i Australien, utan också södra Londons stoltheter Jude Law och evige filmhårdingen Ray Winstone. En spelman görs av Brendan Gleeson från Belfast, och när Jude Law ger sig ut på vandring möter han i skogarna den adlade engelskan Eileen Atkins. Här dock inte så ladyliknande, mer en excentrisk eremit.

Hon slås dock av normalt förnäma brittiskan Helena Bonham Carter som är häxa i "Big fish". Där huvudpersonen som ung spelas av skotten Ewan McGregor och som äldre av engelsmannen Albert Finney. Båda med amerikanska dialekter släpiga som lönnsirap.

Adlade britten sir Ben Kingsley Oscarsnominerades för sin roll som iransk överste i Kalifornien i "Ett hus av sand och dimma". Och i fredagens biopremiär "Flicka med pärlörhänge" görs holländske konstnären Vermeer av Colin Firth, i en ensemble britter.

Ja visst.

Jag kan tro på britter som amerikaner under 1860-talets inbördeskrig i en film där Carolina spelas av Rumänien eller Firth som holländsk målare i Delft 1665. Precis som jag köper illusionen att en lagerbyggnad i Trollhättan med kritstreck på golvet kan föreställa staden Dogville. Att Stellan Skarsgård och engelsman Paul Bettany är amerikaner i Klippiga bergen.

Film handlar om att luras. Vi tror att vi ser en annan värld, en annan tid. Vi vet när vi går in i salongen att Andreas Wilson och Gustaf Skarsgård skådespelar i "Ondskan", men när vi fångas av historien tror vi på dem som motståndare på en internatskola i 1950-talets Sverige.

Men om det inte funkar tror vi inte alls att vi är på medeltiden i "Tre solar", utan tycker vi ser en pinsamt påtänd Persbrandt i peruk som pryat som påskris.

Den stora framgången för Peter Jackson och hans medarbetare är att biobesökarna köpt illusionen i de tre "Sagan om ringen"-filmerna. Vi ser inte skådespelare av olika nationalitet i en skog på Nya Zeeland. Vi accepterar spänningen att människor för 7 000 år sedan möter hober och odödliga alver och fantasimonster. Skapat med hjälp av modeller, traditionella trick, digitala effekter och filmkonstens alla sätt att lura ögonen.

Bra film är lögn som går hem.

"Sagan om konungens återkomst", och de två föregångarna, är mycket lyckade sådana fantasier. Väl värd sina elva Oscar.

I "Big fish" visar det sig att saker som verkade ljug trots allt hade hänt.

Filmkonstens magi. Trovärdiga lögner, framgångsrika illusioner.

Det är inte sant, men det säger sanningar.

Se, det är en riktig saga.

Orsaker till extas

Jens Peterson jens.peterson@aftonbladet.se