Mina öron krullar sig på stadsfesten
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-07-18
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Musik kan vara underbart.
Musik kanske kan göra världen bättre. Galor som Live 8 hoppas på det.
Men det finns hemsk musik också. Som gör ont.
För det mesta pratar vi om musik vi gillar. Musik vi älskar. Musik vi vill att andra ska lyssna på och därmed bli lika lyckliga som vi själva.
Nåja.
Visst kan vi bli besvikna på en konsert. Visst finns det band vi verkligen inte gillar och musikstilar vi inte förstår, men de får finnas. Även den där krokodilen Schnappi eller den där grodan eller vad det nu är för musikalisk mygga som irriterar för stunden. Dom försvinner.
Men så finns den där musiken som gör skada. Som tränger på. Ostoppbar. Vidrig.
En del kan hata hissmusik eller lockmusik testad på försöksdjur som ska få oss att shoppa mer eller hålla oss apatiska i hissar. Men det är ingenting mot den torterande musiken. Som får tänderna att skaka. Näsblod att spruta.
I sommarnatten hade jag en fysiskt plågsam musikupplevelse.
Jag var på en av alla dessa stadsfester där artister spelar kvällen lång. Det slutar aldrig. Jag var förstås dum som valt ett hotell som låg nära festivalen, och när jag jobbat klart för dagen och skulle sova insåg jag mitt misstag. Det var som att bo inne i en högtalare.
Fönstren skakade. Basgångarna fick revbenen att darra. Varenda trumslag högg i trumhinnan. Sängen hoppade omkring som om någon högg med slägga i golvet.
Stadsfesten hade lagt upp festen/tortyren så att den växlade mellan flera scener. Men det kvittade var man befann sig. All musik ekade lika högt. Och när alla riktiga artister slutat spela klockan 01.00 tog ett coverband över.
Klockan är kvart över två på natten. Njurarna skakar och öronen krullar sig medan någon med trasiga stämband vrålar "I love rock"n"roll" så att träden tappar löven och småfåglarna exploderar. I love rock"n"roll? Inte då, inte där.
Om man nu kunde urskilja låtar. Det speciella med den här sortens plåga är att det bara är ett oidentifierbart buller, en pålkran som går bärsärk på en bilskrot.
Är det så här på alla stadsfester? En rockande publikkärna står alkoholbedövad framför scen, och runt om i stan ligger folk med hörselskydd och madrasser runt huvet och darrar.
Det finns ett skäl att rockfestivaler hålls ute i skogen. Samma skäl som man bygger flygplatser en bit från tättbebyggt område.
Ropen skalla, tinnitus åt alla.
Tim Burton förstod det där när han gjorde "Mars attack!". Det enda vapen som bet på utomjordingarna var countrymusik. Om marsianerna anfaller igen kan vi skicka dom på stadsfest.
För den som behöver hämta sig efter en musikchock i sommarvärmen rekommenderar jag just nu följande vackra viskningar: Sinéad O"Connor "Lord Franklin", Ulf Lundell "Högtryck", Katie Melua "The closest thing to crazy", Jack Johnson "Good people" samt Kathryn Williams "Hallelujah".
Dagens rätt
