Småsinta och snoppviftande
Uppdaterad 2018-08-22 | Publicerad 2008-01-27
Sorg och saknad denna helg, då ”Stjärnorna på slottet” lämnat efter sig ett gapande tomt hål i både tevetablån och mitt hjärta.
Den här säsongen var faktiskt ännu bättre än den första. Visserligen kom ingen av årets deltagare upp i Börje Ahlstedts knasklass, men det har sina fördelar också – Börje tog ju över hela showen, precis som första säsongen av ”Paradise Hotel” stod och föll med Olinda. För det går inte att missta sig; ”Stjärnorna på slottet” må vara snyggare producerat än de flesta dokusåpor, men det är fortfarande en dokusåpa. ”Big brother”-huset är kanske utbytt mot ett slott, men det är precis samma fylleslag, snoppviftande, småsinthet och skitsnack. Tack och lov att vi sluppit se Britts bisarra Humle-och-Dumle-mun kippa efter luft under ett guppande täcke. Däremot är jag oväntat charmad av skönt kufiske Peter Stormare, och känner ännu mer oväntat sympati för Magnus Härenstam.
Det fascinerande är förstås att vi har växt upp med de här stjärnorna, men det är först nu vi får en riktig relation till dem, tack vare att de är aningslösa A-kändisar i ett sammanhang som normalt är reserverat för D-kändisar. Nu hoppas jag bara att skandalskriverierna inte skrämmer bort de riktiga stjärnorna från slottet till nästa år.