Nya Idol – ett litet hallelujah-moment
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-08
Nöjesbladets Martin
Söderström om talang-tv:n
som skaffade sig ambition
Hur det blir vet vi inte än.
Men premiären av ”Idol” lovar gott.
En rivstart mot något som kan bli riktigt, riktigt bra.
Varför fega när man kan gå på knock från start?
Den inledande tillbakablicken över tidigare säsonger blev en påminnelse om hur den här serien, trots ett ständigt knävadande i stolpskott och bindgalna lycksökare, lyckats vaska fram en handfull personer som faktiskt... lyckats.
Ett enklare och effektivare sätt att slå an tonen hade TV4 inte kunnat hitta.
En snyggare och mera tacksam rivstart hade jag inte kunnat önska.
En rivstart mot en säsong som såhär precis efter startskottet ser ut att kunna bli riktigt, riktigt bra.
Om inte annat för att premiären bjöd på ovanligt många guldrussin i auditionkakan för att vara just ett förstaavsnitt.
Som Jenny Eijdercrona. Alla 16-åringar som väljer att sjunga en Dr Hook-låt är värda en guldstjärna i min bok.
Som Durna Erdebilici – den första premiärsångaren i ”Idols” historia att gå vidare – som sjöng ”Hallelujah” så starkt att Anders Bagge fick gåshud över hela ryggen.
Men klarast av alla lyste 21-årige Jon Sindenius från Västerås.
Det känns så förlösande med någon som med lika delar självsäkerhet, musikalitet och lagomt egensinne visar med hela handen var auditionskåpet ska stå. Anders Bagge fick något religiöst i blicken och jag kan inte göra annat än att instämma.
Den killen vill jag se mer av.
Men från kvällens show tar jag med mig något mer än musikaliska sköningar.
Det viktigaste av allt är juryns nyvunna insikt och önskan att ta ”Idol” ett snäpp högre.
Andreas Carlssons egna ord:
”Vi ska satsa på originellare artister, bredare mix och lite högre medelålder”.
Bara den ambitionen är ett hallelujah-moment i det lilla.