Jag blir så trög – av skräp-tv
Arbetsmiljöverket måste gripa in och rädda mig.
Jag har tappat förmågan att älska Hästpojken.
Överdoser av enfaldig tv kan ge så pass allvarliga konsekvenser.
Jag håller på att bli knäpp. Knäppare.
Av olika skäl, främst eftersom jag leder tv-programmet ”Tv-domarna”, har jag tittat på mer tv än någonsin i år. Och då låg jag redan på en hög nivå. Älskar tv, alltså bra tv. Men nu börjar jag bli galen.
Det läggs ner enorma pengar på att producera enormt mycket skit. Ingen människa mår bra av att utsätta sig för så mycket form och så lite innehåll. Inga namn nämnda, ni vet vilka jag menar.
Jag känner mig som Alex (Malcolm McDowell) med uppklistrade ögonlock i Kubricks ”A clockwork orange”.
Tv:n tar ju dessutom tid från något annat. Min överkonsumtion har lett till att jag bara sett tio biofilmer i år. Och bara läst 4,5 böcker. Troligtvis är det därför jag är så trög. Och jag har inte lyssnat på ett enda nytt album mer än fem gånger förutom Matthew E Whites ”Big inner”. Däremot har jag hört ”Copacabanana” med Sean Banan 99 gånger. Känns det som.
Jag behöver rehabilitering.
Och – hurra! – kommer plötsligt gamla fina Hästpojken, Sveriges näst bästa rockband på svenska efter Eldkvarn, med ett nytt album, ”En magisk tanke”. En större motsats till ”Mia på Grötö” eller ”Hela Sveriges fredag” står inte att finna. Bipolär ångestpop med snälla melodier från ett skitigt Andra Långgatan i Göteborg borde kunna tvätta mig ren från den grälla kommersialism som trögat ner mig.
Men det fungerar inte.
Jag har tappat det. Trots en hel helgs rehablyssning så fastnar det inte. Hästpojken är plötsligt för komplicerat. För indie. Det är ju inga applåder eller skrattmaskiner någonstans!
Detta är riktigt obehagligt. Jag är ett livs levande bevis på att en människa kan förlora sin smak genom att utsätta sig för ohälsosamt stora doser av ”Sveriges mästerkock”, ”Farmen”, ”Familjen Holstein-Gottorp”, ”Så ska det låta” och Melodifestivalen.
Det här är ett arbetsmiljöproblem som får gruvarbetares kollunga att blekna.
Jag tänker tala med företagshälsovården och facket. Sitter det här kvar är resten av livet förstört. Jag är dömd att leva som en 8-åring. Så meningslöst får ingenting vara.
Jag kräver kompensation från Aftonbladet i form av tusentals färgglada ballonger.
Fråga Fredrik
Hm, nu har jag en konstig tanke. Exakt så där kände jag när jag såg ”Du gör mig galen!”, å ena sidan. Du satte ord på vad jag inte hade formulerat. Å andra sidan kanske jag började känna så eftersom du skrev det? Det var min konstiga tanke.
SVAR: Nu är du alldeles för filosofisk för mig. Jag gissar 50/50.
Veckans ...
BABE. Louise Hoffsten. För mig är munspelsdrottningen från Linköping vinnaren, öschöte guschelöv.
SKÅDIS. Jennifer Lawrence. Först är hon bländande i mästerliga dramat ”Winter’s bone”. Nu är hon bländande och vinner en Oscar i mästerliga dramakomedin ”Du gör mig galen!”. Lawrence är den nya Meryl Streep, sanna mina ord.
SAMTIDS-SERIEBOK. ”Stockholmsnatt 3”, av Pelle Forshed (bilder) och Stefan Thungren (text). För alla som inte läser Svenska Dagbladet på fredagar är denna samling från Kartago förlag direkt nödvändig för att begripa hur vi egentligen lever just nu, vi före detta indiebarn i storstad som kämpar mot insikten om att medelåldern drabbar alla. Rolig dessutom, otroligt rolig.
BARN-TV. ”Snoffe, döden och jag”, Barnkanalen, torsdagar kl 18.30. Om när husdjur dör. Gripande och fint, även för vuxna.
ROCK. Justin Bieber bär gasmask, kommer två timmar för sent till sin konsert och hamnar på sjukhus. Äntligen lite rock’n’roll i grabben! Och samtidigt så outsägligt förutsägbart. Att bli barnstjärna är en säker väg till misär.