Stig Larsson är slarvig, pinsam – och sann
Läs Fredrik Virtanens krönika
Vi facebookar inte när vi gråter, vi twittrar inte när vi kräks. Våra uppdateringar är lögn. Och skriver vi sanning är risken stor att vi verkar gå med håven.
Mästerförfattaren Stig ”Jag är ett geni” Larsson vinner över de problemen i sin nya roman.
Vi berättar inte sanningen på Facebook eller Twitter. I någon mån ljuger vi om oss själva. Inte genom det vi skriver utan det vi inte skriver.
På så vis hoppas vi bli omtyckta.
Vi twittrar om en lyckad svampplockning, inte om att vi grät hela vägen ut till skogen. Vi instagrammar när våra barn skrattar, inte när de har vinterkräksjukan. Vi facebookar om en underbar måltid i motljus, inte om den trista jävla filmjölken vi slänger i oss på väg ut i morgonregnet.
Vi berättar inte om det riktiga livet som pågår mellan tweetsen, inte om tillkortakommanden eller om sant depp.
Risken vore också att det skulle framstå som kokett, som att vi tigger om sympati. Det vore skämmigt.
Stig Larsson kämpar med samma dilemma i sin nya roman ”När det känns som att det håller på ta slut”. Den är slafsigt skriven – för att vara Stig Larsson alltså, han är normalt sett extremt anal – och påminner om en blogg även eftersom han skriver om sig själv och sitt liv.
Han stannar tiden pratigt, han rör till kronologin, han gör syftningsfel (”Jag pratar med Horace som bor i Berlin typ två, tre gånger i veckan”). Det skiter han i den här gången. Det viktiga är att säga vad han vill säga. Så han ger oss allt – amfetaminberoendet, den oväntade depressionen, minnen av svek, den misslyckade kärleken, den genanta fattigdomen.
Larsson väljer att vara hänsynslöst sanningsenlig. Enligt honom själv i varje fall, vad kan man som läsare veta? Och detta problem vet han förstås om. Han vädjar till läsaren med meningar av typen ”det är klart att jag inser att jag framstår som löjlig nu när jag berättar …”.
Är det ängsligt eller är det ärligt? Stig Larsson brottas med oss som läser. Och vinner.
Romanens allra största styrka är hans kliv ur sig själv, ur texten, där han med både bräckjärn och kirurgkniv försöker tvinga oss att förstå honom – det vill säga tycka om honom, trots allt – med stor risk att framstå som löjlig just när han parerande skriver att han inser att han framstår som löjlig. Eller när han utser sig själv till geni!
Det är ovanligt att en hård karl och hyllad intellektuell bjuder på sådana skämmigheter.
Stig Larsson är som alla oss som uppdaterar på fejjan för att bli omtyckta.
Skillnaden är att han vågar ta omvägen genom smutsen och pinsamheten.
Och det är förstås den sanna vägen.
Att se perfekta människor i motljus äta räkor vid havet får oss att hänga upp snaran i hallen. Det är svagheterna som förenar oss, det är det mänskliga hos en människa som får sann kärlek – inte bara ett billigt ”gillar”.
VECKANS...
BABE. Victoria Bergsman. The Concretes-snillet kallar sig nu ‧Taken By Trees och har just släppt albumet ”Other worlds” och det är – reggae. Äkta långsam dub och reggae, men ändå indiepop. Unikt.
SÅ MYCKET BÄTTRE. Jag blir onödigt provocerad över att det krävdes en Magnus Uggla för att folk skulle upptäcka Olle Ljungströms storhet. Jag borde bara vara glad.
TWITTER. Halfwits som anser att Chris Brown inte har rätt att sona sitt gräsliga brott och gå vidare. Is it because he is black? Eller är alla brottslingar kroniska och ska lynchas i evighet? Eller is it because he is black?
MEH. Lady Gaga nobbade samarbete med Madonna. Vem tror hon att hon är? Madonna?
JOURNALISTIK. ”Plus”, SVT1, torsdagar. Sverker saknas inte, ”Plus” är bättre än någonsin. Senast var det bedrövligt att se hur Skandia hårdnackat vägrade ge föräldrar till ett dött barn futtiga 100 000 kronor. I soptunnan med Skandia.
FIASKO-TEST. Testkörde Soundgardens nya ”bra” album. Ska aldrig testa mer. Grunge, förutom enstaka hits, är 4-ever en hisklig genre.
TV-DEPP. Inte en enda person i juryn i mysfinurliga ”Uppfinnarna” med Martin Timell på TV4 gav en tröströst till den lilla gulliga pojken som hade uppfunnit en dubbelborstande tandborste. Det kunde ni väl ha gjort?
Fråga Fredrik
Peppen! Hur är ”Born to die – the paradise version” med Lana Del Rey?
fansendag1
SVAR: De gamla spåren är förbättrade, de åtta nya låtarna är lika drömskt ‧skitiga och vackra. Valet av ”Blue velvet” som cover är kongenialt med hela Lana Del Rey-konceptet. Årets moderna album (igen). Tycker jag. I dag släpps den.