SVT har tagit sig an ett nobelt, men fruktansvärt stort uppdrag

Effie Karabuda

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2019-07-24

Allsången vill två saker. Att bevara den svenska folksjälen och samtidigt förnya den. Det är en omöjlig ekvation som skapar en förvirrad Skansen-publik.

Här är årets Allsångsartister – presenterades på scenen på Skansen

SVT har tagit sig an ett nobelt, men fruktansvärt stort uppdrag. De vill att ”Allsång på Skansen” ska vara en trygg samlingsplats för svenska folket och på samma gång nå ut till en yngre och svårfångad målgrupp. Därav hörde-jag-verkligen-rätt-kombon Sven-Ingvars och Imenella.

Det är ett tjatigt uttryck som jag som 23-åring inte borde slänga mig med, men man kan faktiskt inte både ha kakan och äta den. Gör ett val! Låt ”Allsång på Skansen” vara mossigt och svennigt, eller sätt igång en totalrenovering.

Blonda och friska Åkervinda-kvinnor som sjunger a capella med kransar i håret går hand i hand med Sven-Ingvars tralliga melodier. Likaså ett evighetslångt söderkis-medley (som jag jobbar på att förtränga!!).

Men när Imenella kliver upp på scen och kör en genomarbetad och felfri koreografi får hon inte det bemötandet hon förtjänar av publiken. Det går inte hem. De gubbiga gubbarna och tantiga tanterna har noll relation till ”hiphop från förorten”. De vill hellre se Sanna Nielsen steppdansa i en käck rutig dräkt vid sidan av Kim Sulocki.

Och nä, bara för att jag klagar betyder inte det att jag vill att man ska lägga ner rubbet. För det finns något med allsången som till och med jag – som varken värnar om svenskhet eller folksjälar – ändå kan uppskatta.

Det är en av få tv-stunder som ger loja, avmätta och ibland totalt tafatta människor gott om utrymme i rutan. Det är uppfriskande! Glöm allt som har att göra med utstrålning och att flörta med kameran. Vem som helst kan få en mikrofon upptryckt i fejan – helt oberoende av charmighetsfaktor. På något vis är det höjden av jämlikhet.

De mest lojala Skansen-fansen är nog utdöda om cirka tio år och de vill bara ha något bekant och lättbegripligt. Inga hoodies i neonfärger och konstigt slang som ”shoutout”. Trodde jag. Men så händer något i slutet av programmet som förstör hela min tes.

Smith & Thell uppträder med sin popcountrydänga ”Forgive me friend” och fyller glappet mellan generationerna. Barnen, ungdomarna, föräldrarna och gamlingarna – alla gungar med! Kanske vet allsången exakt vad den håller på med.