”Häftig upplevelse med mycket wow”

Jens Peterson

Jens Peterson har sett ”Harry Potter and the cursed child”

LONDON. Harry Potter skapar scenmagi. Det är årets teaterhändelse i West end. En pjäs i två delar, full av spänning och spektakulära effekter.

”Harry Potter and the cursed child” kan göra för teaterbesök vad böckerna om den unge trollkarlen gjort för läsande.

Schhhh. Största möjliga tystnad.

Jag har sett fem timmar Harry Potter-teater med många kittlande händelser och överraskningar. Men tänker inte förstöra upplevelsen för andra genom att avslöja dem. Vid ett par repliker drog publiken häftigt efter andan, tusen chockade inandningar som ekade.

”Keep the secrets” är ett motto i marknadsföringen av pjäsen. Man ska förstås se båda delarna. Efter första föreställningens sensationella final ville vi verkligen veta vad som händer i del 2.

Allt startar vid epilogen i romanen ”Harry Potter och dödsrelikerna”. Pjäserna utspelas 19 år senare. Harry Potter och Ginny Weasley har tre barn, mellanbarnet Albus ska börja skolan tillsammans med Rose, dotter till Hermione Granger och Ron Weasley. På perrongen mot Hogwarts finns också Scorpius Malfoy, son till onde Draco.

Harry Potter och hans skolkamrater är nu vuxna och spelas av skickliga erfarna teaterskådespelare. Man känner igen tonåringarna från böckerna i temperamentet hos de vuxna aktörerna. Barnen i centrum är i 14-årsåldern under större delen av historien. Sam Clemmet och Anthony Boyle är utmärkta som Albus Petter och Scorpius Malfoy.

Pjäsen refererar även de sju böckerna. Harry är nu anställd vid ministeriet. En berömd historisk hjälte, vilket är en börda för sonen Albus. Han vill inte leva i faderns skugga och känner krav att uträtta stordåd. Händelser i ”Harry Potter och den flammande bägaren” är viktiga för intrigen i pjäsen.

Harry Potter-kännare lär älska J K Rowlings tillägg till mytologin. Gott om snackisar.

Här finns minnen, mardrömmar, talande tavlor och annat som gör att figurer vi kanske inte väntat oss dyker upp. Kärnan handlar om ensamhet, om att finna sin plats, om hur svårt det är att vara förälder. Och barn.

Föreställningen har gott om magi. Explosioner. Trolleritrick, som i en show av Joe Labero eller David Copperfield. Blixtrande trollstavar. Farliga bokhyllor. Saker och figurer försvinner hokus pokus.

När varelser flyger ser det ut som att de flyger. Inte som på Dramatens ”Karlsson på taket” med tjocka linor där flygande Karlsson mer liknar en säck potatis lossad med lyftkran.

”Harry Potter and the cursed child” är en påkostad produktion med dyra effekter, men har också avskalad och enkelt effektiv scenografi. Väskor och trappor är viktiga byggstenar i flera scenbilder.

Bitvis otäckt. Jag är ingen lättskrämd teaterbesökare, jag har sett Tony Irving naken i en ”sexig show”, men ”Harry Potter and the cursed child” har väldigt spännande partier som hade gett mig mardrömmar som barn.

Det finns också mycket humor.

Föreställningen vinner på att man kan sin Harry Potter och är duktig på engelska, även sådan med skotsk brytning. Negativt? Ibland pratigt, och upplägget med två pjäser är mastigt. Ett grepp som känns lånat från filmvärlden. Bitvis är det som att vara inne i en film.

”Harry Potter and the cursed child” är en häftig upplevelse med mycket wow. Den lär locka många till teatern och kanske inspirera till fler besök. På samma sätt som J K Rowlings böcker skapat nya generationer bokslukare. Pojken som överlevde lär få ett långt teaterliv som vuxen.