Jag räddades ur rännstenen
Jag tänkte att nej nu får det räcka, det är patetiskt att hålla på, löjligt att vara den där exakta målgruppen, farbrorn som skivindustrin riktar sina kommersiella pilar mot. It ain’t me, babe.
Men det var det förstås.
Förvirringen.
Men vadå, jag kan väl också bli förvirrad? Det är mycket nu och jag är förkyld och det är mörkt och inte helt lätt att se.
Jag kan inte riktigt förklara varför jag ställde mig så avog till ”The cutting edge 1965-1966: The bootleg series volume 12”.
Kanske vände jag mig mot att behöva handla en klumpig cd-box som skulle stå och samla damm och knappt spelas eftersom jag numera bara har cd-spelare i datorn; jag hade i denna förvirring glömt bort att Itunes finns eftersom jag numera är helt Spotifyerad.
Kanske var det den irriterande känslan av att vara en så otroligt förutsägbar konsument. Jag tänkte kanske att någon skulle bry sig om min lama protesthandling bestående i att inte handla en Bob Dylan-box. Kanske så. Kanske var jag rädd att bli besviken.
I vilket fall så hade jag verkligen fått för mig att jag tröttnat på Bobs arkivrensningar. ”The bootleg series vol. 11: The basement tapes complete” fick räcka, jag har aldrig varit särskilt intresserad av just den Woodstock-perioden.
Men hallå mamma.
Är det någon arkivrensning som är relevant är det just denna nya volym 12. 1965. 1966. På 14 månader spelade Bob, 24-25 år gammal, in tre mästerverk, ”Bringing it alla back home”, ”Highway 61 revisited” och ”Blonde on blonde” i ett oöverträffat flöde av kreativitet.
Dessa 14 månader är rockhistoriens heliga graal. Nåja, en av dem.
Men jag hade tydligen glömt allt det och skrev förra måndagen som svar på en insändare att jag förhöll mig skeptiskt till ett inköp.
Senare plingade det till ett sms från ”Fred Wiking”, alltså min vän Fredrik Wikingsson, tv-stjärna och Dylanälskare av astronomiska proportioner. Min enorma kärlek till Zimmerman är rena avståndstagandet jämfört med Fredriks elektriska gå-i-döden-besatthet.
”Vadå ’ljumma recensioner’??? Hör nu, du MÅSTE köpa boxen. Enkom Like a Rolling Stone-disken är värd pengarna. Det är TILLKOMST och vi får vara MED. Det känns fan LIVE. Som en THRILLER. Kommer de att lyckas skapa något ur kaoset? Ja! De skapar världshistoriens bästa låt, plötsligt, i tagning fyra. Det är ett mirakel.”
Fredrik skickade detta från den mongoliska landsbygden.
Det är sådant Fredrik tänker på när han är i Mongoliet.
Och förstås hade han rätt. En THRILLER. Tack Fredrik för att du tog mig ur rännstenen där jag låg och grät utfattig, naken och rädd - och tillbaka upp till herr Bob.
Hur kunde jag ens misstänka att det inte är helt nödvändigt att köpa 111 spår för 549 kronor som skildrar hur tre mästerverk växte fram och hur de hade kunnat låta om Bob valt andra versioner. Utan denna box skulle jag aldrig ha vetat att han valde rätt. Det gjorde han.
Eller? Det finns en version om 18 cd också. Behöver jag den också, Fredrik?
Fråga Fredrik
Hallå, Fredrik. Är bara en dryg månad sedan jag satt lite ”smålullig” på en bar i Memphis och skrev till dig. Nu är det dags igen: Tack för tipset om den härliga Aaron Lee Tasjan som nu dånar hela dagen hemma i Täby. Underbar musik för en ”gammal gubbe” som aldrig hinner mer än hem från Nashville, Memphis, Clarksdale, Austin, New Orleans och vägarna däremellan innan längtan tillbaka börjar göra sig påmind. Allt gott.
SVAR: Ljuvligt, brorsan!
veckans ...
BABE. Paris, Frankrike, denna makalöst upplysta stad som i fredags blev Europas variant av New York den 11 september 2001. Frihet, jämlikhet, broderskap! Ord som betyder något. Vi får aldrig låta de jävlarna ta oss, aldrig låta dem skrämma oss. Med det sagt: Världen måste också skicka marktrupper för att bekämpa de fanatiska fascistiska islamisterna i Isil. Luftattacker räcker inte. Syriens mördande diktator al-Assad får bli nästa problem.
DEPPALBUM. ”For the young”, Anna Ternheim. Oj. Det här är soundtracket till disiga november där det snart blir mörkt så vi går väl in och tänder ett ljus. En utsökt produktion, lite jazzig ibland, dov, mångbottnad men ändå minimalistisk. ”Only those who love” skulle kunna bli en radiohit men allra vackrast är nog ”Lonely one”. Ternheim är ruskigt bra, här faktiskt bättre än någonsin hur omöjligt det än låter.
FIASKO-FILMRECENSIONER. Alltså, ”By the sea”, av Angelina Jolie med maken Brad Pitt, är det den sämsta parfilmen sedan Guy Ritchie, den sopan, regisserade fru Madonna i ”Swept away”? Det låter så.
GLADALBUM. ”When I was a boy” från Jeff Lynne’s ELO-album ”Alone in the universe” sticker ut extra. Så Beatles-gullig att man spricker. Fint enmansalbum, särskilt också ”Love and rain” och knaspoppiga ”Dirty to the bone”. Legendaren bakom jättesolglasögonen har fyllt 67 år och lika många kanaler.