Hugh Jackman: Som om alla försvunnit från New York

”Hoppas det blir så”

Magnus Sundholm

HOLLYWOOD

I USA är New York hårdast drabbat av corona-krisen.

Hugh Jackman, som bor på Manhattan, uppger att staden inte går att känna igen.

– Gatorna här ser ut som en film efter den stora katastrofen, säger han till Aftonbladet.

Magnus Sundholm i Beverly hills: ”Aldrig sett något liknande”

Den 51-årige australiensaren bor ”vid vattnet” tillsammans med sin fru, Deborah, 64, och parets två barn, Oscar, 19, och Ava, 14.

– Min dotter får undervisning på nätet just nu. Vi är alla samlade och vi är alla friska, tack och lov.

Intervjun genomförs via skype. Hollywoods produktioner ligger visserligen nere men det finns ändå produkter att lansera. Jackman är inom kort aktuell i HBO-filmen ”Bad education”, ett verklighetsbaserat drama om en bedrägeriskandal inom skolvärlden.

Men just nu är det corona som dominerar. Jackman uppger att han tacklar virushotet med meditation.

– För mig betyder meditation att man accepterar att ytan på vattnet som är vårt dagliga liv kan vara stilla och vacker. Men den kan också vara hård och farlig. Oavsett hur ytan ser ut finns det ett lugn under vattnet och det är meditation. Det är därför jag ägnat mig åt det i 25- 30 år.

Han säger att han inte är orolig för egen del.

– Det är värre med barnen. Jag tänker på dem, på deras mentala hälsa, på skolan, att de inte får träffa kompisar – på hela avbrottet. Jag tänker också på stressen som finns där och jag vill inte att den ska påverka dem för hårt.

helskärm

Stilla och tomt

I New York har invånarna uppmanats att hålla sig hemma sedan 20 mars.

– Jag är lyckligt lottad som får vara hemma. Det är värre för dem som måste jobba och står i frontlinjen – för vårdpersonal, poliser och brandpersonal.

Jackman uppger att han i stort sett bara lämnar etagevåningen vid Hudsonfloden när hunden ska rastas.

– Det är stilla och bisarrt tomt i New York. Det känns som om alla människor har försvunnit.

Han har också märkt av andra förändringar.

– Jag har börjat prata med folk som jag sett i tio år, men ändå aldrig snackat med. Det verkar som om alla har mer tid nu. Folk ser varandra, folk hälsar. Det är som på landet i Australien. Där vinkar man till varandra när man kör förbi varandra på småvägarna. Det känns som att vi är på väg tillbaka till det nu, som om banden har blivit viktigare. Kanske inser vi att det enda vi kan förlita oss på är gruppen, gemenskapen och familjen.

Han ler från det ljusa rummet i lägenheten i New York.

– Optimisten i mig hoppas i alla fall det.