Ingen duger på Manhattan
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-08-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK. ”Herregud, titta. Hur kan hon bara ha ett sånt UTSEENDE?”
”Som en ko. En ko. Med tuttar”.
”Men som du säger. En ko. Haha”.
Så kan det låta på Manhattan. Som i näst sista avsnittet av ”Seinfeld” när Jerry, Elaine, George och Kramer tittar på en tjockis som blir rånad på en bil i Latham, Massachusetts – och bara skrattar cyniskt.
Soho-primadonnorna i det här varma t-banetåget under Lexington Avenue menar nog inte så illa som det låter – det bara låter så här, ibland, som i Stockholm, närapå – men de har rätt.
Hon ser inte klok ut. Rätt galen, faktiskt, i sina korviga strumpor, sjaviga nylonklänning och stora hår. Söt i sin vilsenhet. Tjock.
Fetton har blivit en allt vanligare syn här. De börjar svämma in från landsorten.
Turister,”testa att krympa din bakdel innan du kommer hit överhuvudtaget”, skriver tajta tanten Cindy Adams i New York Post, efter att hon förklarat att ”det inte är nödvändigt att placera din i allmänhet voluptuösa bakdel i ljusorange eller chockrosa byxkjolar. Vi inser att rosa är ”det svarta” i Iowa, men ändå: det är inte ett modestatement i New York”. Aj. Så kul.
För bara några år sedan var du tvungen att åka till New Jersey för att hitta så många tjocka ”Survivor”-fans – tv-program som kallas ”Robinson” i det gamla landet – men nu har fettproblemet blivit så expansivt att fetman väller fram som istret i en svensk Ica-korv, som en lavin mot innerstadens anständiga lightproduktskvarter.
Det beror inte bara på fattigdomens snabbmatsfetma eller medelklassens ångestfetma utan också på att det varit fint att ljuga folk fulla med fraser som: ”du duger som du är”. Vilket ingen gör förstås. Sånt säger syokonsulenter. Och hippies. Och villrådiga tonårsföräldrar.
Verkligheten misshandlar, brutalt misshandlar och skändar, den som tror att han duger som han är.
På Manhattan duger ingen. Paniken flåsar, svetten stänker.
Framgång finnes om fem kilo. Bergendorf-blondinerna slutar aldrig banta. Hemmafrumammorna slutar aldrig pumpa pannan med botox. Downtownkillarna slutar aldrig leta skejtarskjortor med radikalchica tryck. Wall Street-männen slutar aldrig jaga börsklipp. Chelsea-gossarna slutar aldrig träna innerlår och stjärt. Immigranterna slutar aldrig kämpa. Frihetsgudinnan slutar aldrig hetsa.
Det gäller att komma upp, upp, vidare. Det är så det är i en storstad. Det är vitsen.
Men hon som står här nu, hon som ser galen ut och söt. Hon vänder sig om nu, i all sin tjockhet, och ur en handväska drar hon upp en bössa som det står ”The River Fund” på.
The River Fund är en organisation som hjälper hemlösa och hiv-offer.
Soho-primadonnorna klev av vid Gramercy. De såg henne aldrig.
Bara i New York, barn, bara i New York.