Ni kommer tro att jag blåljuger

Jag inser att många av er kommer att tro att jag ljuger. Eller åtminstone: att jag överdriver. Kryddar lite. Men låt mig från mitt hjärta försäkra er att vad jag ska berätta är inte bara delvis sant, utan alldeles sant.

Det började för några veckor sedan. Jag vaknade till och såg att min flickvän Amanda inte låg bredvid mig i sängen. Jag reste mig upp och gick ut till vardagsrummet. Där satt hon i soffan, framåtlutad över en ask med blåbär. Hon åt de här blåbären med en målmedveten frenesi som man annars bara ser i djurvärlden. Jag blev vittne till ett maniskt ­ätande. Hon stoppade in blåbär efter blåbär i munnen på ursinnigt vis. Jag sa ”älskling” och hon ryckte till i soffan, ryggade tillbaka en ­sekund. Torkade sig om munnen med baksidan av handen.

”Oj, vad du skräms”, sa hon.

”Vad gör du”, frågade jag.

Det kunde hon inte riktigt berätta. Hon blev otydlig. Sa att hon inte kunde sova. Hon hittade lite blåbär i kylen och tyckte att det var härligt att ha något att tugga på.

Vi gick och lade oss sen. Jag tänkte inte mer på det. Förrän dagen därpå. I ett obetänksamt leende såg jag att hennes tänder hade en blå ton. Tungan skiftade mot rött. Det såg ut som efter en slabbig vinfylla, om ni kan tänka er.

”Har du ätit blåbär igen?”, frågade jag.

”Äh”, svarade hon. Hon ville inte prata om det.

Dagarna som följde fylldes av märkliga händelser. Jag kom ibland på henne där hon stod med halvöppen kylskåpsdörr och grävde efter saker. När hon såg mig smällde hon snabbt igen dörren, torkade sig om munnen och fortskred med någon syssla. Hon började göra blåbärspajer. Tre dagar i rad åt vi blåbärspaj till efterrätt. Det var blåbärssmoothies och blåbärssafter. Det var helt enkelt väldigt mycket blåbär i våra liv. Men det var nattätandet som gjorde mig direkt orolig. Jag kom på henne igen där hon satt med sina bär i svinottan. Jag bestämde mig då för att prata med henne om det.

”Äskling. Det här med alla blåbär du äter hela tiden. Vill du prata om det?”

Det ville hon inte. Jag lirkade och hon stretade. Och till slut berättade hon. Blåbär är det enda botemedlet i världen mot cancer. Om man bara regelbundet äter blåbär så löper man ingen risk att få den fruktansvärda sjukdomen. Jag stirrade på henne där hon satt med blått runt läpparna och blåbärsask i hand.

”Vem har sagt det här till dig?”, frågade jag.

”Anna Skipper”, svarade hon.

I något sammanhang har alltså Anna Skipper påstått att blåbär minskar cancerrisken och all Amandas skräck för denna sjukdom utvecklades till en besatthet i dessa bär. Anna Anka tror på kycklingbrosk – Amanda tror på blåbär.

”Hur mycket blåbär äter du”, frågade jag.

”Äh, jag vet inte. En del.”

Jag insisterade på att få veta och hon berättade till slut att det möjligen rör sig om ett paket om dagen. Kanske mer. Jag räknade lite i huvudet. En ask blåbär kostar strax under 40 kronor. En ask om ­dagen ger en månadskostnad på över 1 000 kronor. Om ”Lyxfällan” hade kommit till oss så hade vi stått vid deras pengatavla med böjda nackar och Charlie och Mattias hade radat upp våra kostnader med sina sedlar och en post hade ­varit ”BLÅBÄR” och Mattias hade bara lassat på sedel efter sedel. Och så hade vi stått där inför fullbordat faktum och Mattias hade smugit fram till oss, ställt sig ­nära, väst ursinnigt i våra öron: ”För helvete. Sluta. Äta. Blåbär.”

Och jag sa till Amanda att hon måste sansa sig litegrann. Det är nog inget fel på att äta blåbär, men de här volymerna?... Det är väldigt mycket blåbär?... Och det här med att det botar cancer, vet man verkligen det? Är det verkligen så? Amanda lade ifrån sig asken. Hon höll med. Hon sa att hon skulle tänka på det.

Jag trodde vi kunde lämna det där. Trodde vi kunde gå vidare i livet. Trodde att Amanda släppt blåbärsspåret.

Det hade hon inte.

Under de senaste dagarna har jag upptäckt de märkligaste saker med vår dotter Charlie. Det är något med hennes tunga. Den är alltid alldeles blå.